Det brukar sägas att det är lättare att få sina läsare att gråta än att få dem att skratta. Och jag tror det stämmer. Även en halvdan författare kan, genom att slå an rätt strängar - en misshandlad hund, en döende förälder, oväntad omtanke från ett oanat håll - få 97 av 100 läsare att gråta, eller i alla fall svälja bort en klump i halsen. Men jag tror inte att ens den största humorist och bästa skribent får 97 av 100 att skratta på samma ställe. Humor är på något vis mycket mer personligt än sorg. Vi går helt enkelt igång på olika saker.

Alla människor har humor. När vi säger "hon har ingen humor" så menar vi i allmänhet "hon har inte samma humor som jag". Vissa skrattar åt snusk, bajs och förnedring, andra vill ha invecklade ordlekar för att dra på smilbanden, åter andra gillar det absurda och surrealistiska eller det gränsöverskridande, snudd på förbjudna.

Men det som får en att vika sig dubbelvikt rycker en annan på axlarna åt. Eller betraktar med avsmak. Maken kan sitta här hemma och skratta högt framför datorn, men när jag vill se det roliga, säger han emellanåt: "Nä, du kommer inte tycka det här är kul - det är folk som gör sig illa." Och han har helt rätt - jag har svårt att skratta åt riktiga människor som gör sig illa på riktigt. (Tecknande figurer går däremot bra ...)

Vi har alla våra olika gränser. När det förväntade skrattet inte bubblar upp inom en, när man istället fylls av motvilja, avsmak eller empati med de utsatta. Eller bara står helt oförstående. Jaha? Och vad är det för roligt med det där?

Att recensera humoristiska böcker måste därför vara en konst i sig. Om man själv inte skrattar, hur gör man då för att bedöma kvaliteten? Är det boken eller en själv det är "fel" på? Många menar att recensioner ska vara subjektiva, att det är recensionens själva idé. Jag tycker det där är knepigt, eftersom jag sällan vet vad jag tycker om en bok förrän jag fått den belyst av andra. Och kanske blir det extra knepigt när det handlar om barn- och ungdomsböcker, där recensenten ofta är vuxen och de tänkta läsarna inte är det?

Vi vet att humor är personlig, och även om det därför är oerhört svårt att generalisera kring just detta så kan nog de flesta som umgåtts med barn vittna om att humor också delvis är åldersrelaterad. 4-åringar skrattar generellt inte åt samma saker som 8-åringar som 12-åringar som 30+-åringar. Det finns en ålder då prutt- och bajsskämt uppskattas extra mycket, en annan ålder då barn upptäcker ordlekar (Det var en gång... och den var sandad.) eller det mer absurda (Mitt favoritskämt i 8-årsåldern: Jag: Vad sa Tarzan när elefanterna kom? Mitt offer: Vet inte. Jag: Där kommer elefanterna! Paus. Jag: Vad sa Jane när elefanterna kom? Offer: Där kommer elefanterna! Jag: Nä. Hon sa: Där kommer blåbären. För hon var färgblind!).

Bild: Johan Unenge

Jag läser därför Moa Matthis sågning av Vår trädkoja med 13 våningar och Vår jättestora trädkoja med 26 våningar (Andy Griffiths & Terry Denton, Alfabeta 2015 och 2016) i Dagens Nyheter 12 mars 2016 med viss förvåning. Det är två böcker som jag har översatt tillsammans med maken (som oftast skrattar åt samma saker som jag). Och vi har haft väldigt roligt när vi översatt dessa båda böcker och de ännu inte utgivna fortsättningarna.

I det som Moa Matthis dömer ut som "brölande gubbflabb" och "yxig snubbelhumor" hittar vi oväntade, hisnande vändningar i så väl handling som språk, vi hittar ordlekar, absurditeter, tempoväxlingar och ett metafiktivt grepp som väcker rent filosofiska funderingar. Och från de barn som jag hittills har satt böckerna i händerna på har jag bara fått positiva reaktioner. ("Hälsa den där Katarina att du bara får träffa henne ikväll OM hon lovar att skicka nästa bok så fort den kommer!")

Nu är ju jag delvis part i målet i just den här frågan, men nog är det ändå intressant att det jag upplever som skratta-högt-roligt upplever någon annan som ett "geschäft-koncept"? Att man kan tycka så olika? Och jag kommer att tänka på andra sågningar av humoristiska böcker.

Johan Althoffs Hit och dit men ganska lång bort (Alfabeta 1990) fick en fullkomligt usel BTJ-recension och sålde - om jag nu minns rätt - i 36 exemplar till biblioteken (det var på den tiden när i princip all biblioteksförsäljning gick via BTJ - Bibliotekstjänst - och en barnbok av den typen brukade sälja uppåt 1000 ex.) Är det en usel bok? Inte i mitt tycke, jag skrattade högt, idkade högläsning för nära och kära och döpte senare en katt till Bakmaskin efter en i boken mycket stor och ståtlig älg. Inte enligt min goda vän läraren som genom åren har högläst den för många skrattande klasser. Och En Bok För Allas dåvarande redaktion tyckte det tydligen inte, för där kom boken ut två år senare.

En annan bok som många lärare hyllar är Ett hål om dagen (BoCa 1999) av Louis Sachar. Också den har kommit hos En Bok för Alla - två gånger till och med, 2005 och 2011. Den finns i klassuppsättning på många skolor och rekommenderas flitigt av lärare och skolbibliotekarier. Så här skrev Maria Nikolajeva, litteraturprofessor, i Opsis Kalopsis (numera Opsis Barnkultur, en tidskrift som för övrigt ALLA med intresse för barn och barnkultur borde prenumerera på) nr 1, 2001:

Till min stora förvåning står det på baksidan av den svenska utgåvan: 'En av de galnaste, absolut roligaste böcker som någonsin skrivits!' Det är nog bara i det lyckliga, oskuldsfulla Sverige (där straffarbete är för länge sedan avskaffat) någon kan tycka att straffarbete är roligt."

Själv håller jag med baksidestextskribenten - och många andra recensenter, både i Sverige och USA - om att det här är en rolig bok. Svart humor, ja, men visst är det humor. På samma sätt som Moment 22 av Joseph Heller eller Slakthus 5 av Kurt Vonnegut är roliga, även om man emellanåt sätter skrattet i halsen under läsningen. Till saken hör nog att Maria Nikolajeva växte upp i Sovjetunionen där straffarbete definitivt inte var avskaffat. Kanske är det därför Nikolajeva alls inte skrattar utan läser boken realistiskt, och därför blir också recensionen en sågning. Bokens slut, "där författaren tappat all känsla för proportioner" stämmer nämligen inte med en sådan läsning.

Ja, humor är knepigt. Och kanske, kanske är det så att man, när man känner att man inte alls skrattar åt en bok som ska föreställa eller presenteras som rolig, bör lämna uppdraget åt någon annan? Annars blir det lite som att sätta en Death Metal-älskare på att recensera Vikingarna. Kan det bli annat än en sågning?

Dela