I mina bokhyllor finns många böcker men bara en bok på tyska: Damals war es Friedrich. Jag har aldrig läst den. Inte på tyska, alltså. Däremot läste jag som barn flera gånger samma bok i svensk översättning. Aldrig mer hette den då och den var en av många böcker om andra världskriget som jag slukade under min uppväxt. Den där tyska pocketboken fick jag av min mamma en jul eller födelsedag när jag gick i gymnasiet. Hon visste att jag hade läst boken flera gånger på svenska och tanken var att jag nu skulle läsa den på det språk jag då hade studerat i fyra eller fem år. Moderns ambition var god, min ambition inte lika stor och jag tog mig tyvärr aldrig igenom boken på originalspråk. Ändå har jag inte nänts göra mig av med den. Så sen dess har den stått där i hyllan och ibland har jag sneglat på den med en blandning av värme och dåligt samvete.

Andra världskriget var både långt borta och ständigt närvarande när jag växte upp. Jag är född 1962, sjutton år efter krigsslutet. För barnet Katarina kändes 1945 oerhört "långt-bort-i-förr". Det var historisk tid. För min mamma, född 1930, var det alldeles nyss. Hon tyckte inte om att vi lekte krig när vi var små. Men det gjorde vi. Jag, mina äldre bröder och deras kompisar sprang omkring i skogsdungarna och på byggarbetsplatserna i Salem, den stockholmsförort under uppbyggnad där vi alla var nyinflyttade. Vi kastade handgranater och mejade ner varandra med k-pist eller bazooka. När vi dog slängde vi upp armarna i luften och skrek Aaaaaaaagh! Det hade vi lärt oss i de svartvita seriemagasin vi hade. Bajonettserien, Pilot 22 och Brigadserien bjöd på lockande titlar som Hämnaren på Kreta, Lösenord MOD!, "Lyckoamuletten" och Sergeant Winters krig.

Ibland lekte vi cowboys och indianer istället. Då hade vi knallpulverpuffra eller pilbåge och tomahawk. Vi skalperade varandra och skrek ugh ugh. Det hade vi lärt oss av västernfilmerna vi såg på teve eller matiné och de lekarna hade mamma inte lika mycket emot. Vi lekte mycket med plastgubbar också, vi hade cowboys och indianer och massor med djur med tillhörande bondgårdar och zoo-attiraljer. Men också soldater, i både skala 1:72 och skala 1:32. Och så byggde vi plastmodeller, Spitfireplan och Shermantanks och så Lancaster-bombare, med den där knepiga glasrutan för akterskytten där det gällde att inte få klister på den genomskinliga plasten.

Mamman var som sagt varken förtjust i lekarna eller leksakerna. Och än mindre förtjust var hon i de där serietidningar vi hade. Krigsromantiserande dynga, morrade hon. Som motvikt satte hon annan litteratur i händerna på oss. Eller snarare tryckte in dem i våra öron, medelst högläsning. Jag var sex år och min bror åtta när hon högläste Niku upplever kriget och Niku upplever freden för oss. Berättelsen om en zigenarpojke i Polen som redan i början av kriget skiljs från sin familj och sedan får klara sig på egen hand, där lärde jag mig om upproret i Warszawa och om motståndsrörelsens kamp. W.F.H. Visser hette författaren.

Sen var det De små ryttarna av Margaretha Shemin, om den holländska flicka som tillsammans med sina farföräldrar räddar stadens klockspel, med sina ryttare gjutna i bly, från att samlas in av ockupationsmakten för att smältas ner och bli till kulor. Oväntad hjälp får hon av en tysk officer! Oj, alla tyskar kanske inte var lika onda som i aaaagh-magasinen... Boris av Jaap ter Haar högläste inte mamma, den var för hemsk för högläsningsåldern. Den läste vi alltså på egen hand, jag några år efter min bror. En vidrig historia om Leningrads belägring och den förtärande svält som tvingar ut två barn i ingenmansland där det enligt rykten ska finnas potatis. Också dessa barn träffar på en snäll fiendesoldat. Kriget i barnböckerna hade nästan alltid en strimma hopp.

Elva år var jag när Hans Peter Richters bok Aldrig mer kom ut på svenska 1973, mer än tio år efter publiceringen i Tyskland. Jag läste den när den kom eller möjligen året därpå. Den skilde sig från de övriga i och med att den var skriven av en tysk. Av en av De Onda! Jag har inte läst boken på svenska sedan jag var i tonåren, men som jag minns det är storyn ungefär så här: Bokens berättarjag är en alldeles vanlig kille som har en alldeles vanlig vän, Friedrich. De bor i ett alldeles vanligt hyreshus på en alldeles vanlig gata i en alldeles vanlig tysk stad, leker alldeles vanliga lekar och börjar i en alldeles vanlig skola.

Och sen är inte allt vanligt längre. För Friedrich är visst ingen "vanlig" kille, han är jude. Exakt vad som händer minns jag inte. När jag tar ner den tyska boken ur hyllan och bläddrar i den kan jag konstatera att min tyska visserligen är bättre än jag trodde, men långt ifrån så bra att jag kan läsa med någon större behållning. Men jag kan konstatera att bokens berättarjag heter Hans Peter och att boken troligen har stark självbiografisk bakgrund. Dessutom upptäcker jag att boken inte alls slutar med att Friedrich förs iväg till något koncentrationsläger, utan att han dör ute på gatan under ett bombanfall, efter att inte ha blivit insläppt i skyddsrummet. Och jag minns min ungdoms vrede över denna orättvisa.

Damals war es Friedrich. Direktöversatt blir det "Den gången var det Friedrich". Underförstått: som drabbades. En lite kryptisk titel och jag kan förstå att man på förlaget Rabén & Sjögren valde det mer appellartade Aldrig mer. När jag läste boken i 70-talets Sverige var jag övertygad om att den titeln var Sann med stort S. Aldrig mer skulle något liknande det som hände i boken kunna hända igen. Det var så absurt. Så urbota dumt. Så mot allt mänskligt förnuft och allt vad medmänsklighet heter. (I alla fall skulle det inte kunna hända här, i Europa. Att liknande saker hände i Vietnam och Chile, det visste jag ju.)

Nu, våren 2014, är jag inte längre lika säker. Kriget i det forna Jugoslavien under 90-talet visade att Europa inte är annorlunda än resten av världen. Och den här våren skördar partier i olika nyanser av brunt röster över hela Europa. Det har skrivits "Judesvin" på svenska skolor, antirasistiska demonstranter har anfallits i Kärrtorp och i Malmö attackerades feminister av nazister. I Bryssel sköts fyra människor ihjäl utanför det judiska muséet. Aldrig mer? Och så händer det igen. Ännu inte i lika stor utsträckning. Ännu inte utan att folk protesterar. Men...

När jag var liten lekte jag krig. När jag var sex år var det en lek bland alla andra. En lek som blandades med eller byttes ut mot andra lekar. Stoppkull, halli-hallå, burken. Under sommarlovet mellan sexan och sjuan uppfann jag och två klasskompisar en annan andra världskriget-influerad lek. Det var en invecklad kurragömma-variant som vi sedan lekte varenda mörk augustikväll och långt in på hösten. "Flyktingar" kallade vi den. En av oss var gränsvakt, försedd med ficklampa, utposterad halvvägs genom ett långsmalt skogsdungeområde, en allmänning som löpte mellan baksidan av två hyfsat idylliska radhusgator. De andra två var judiska flyktingar som smög och kröp och gömde oss varje gång ljusstrålen närmade sig. Och sen sprang vi som rädda harar mot gränsen som hägrade på andra sidan vändplanen upp mot Blåbärsstigen. Ibland överlevde vi, ibland överlevde vi inte. Det var en lek, men rädslan var påtaglig och jag kan framkalla hjärtklappningen än idag.

Några år efter att jag var barn, 1979, förbjöds krigsleksaker. Eller förbjöds och förbjöds, det var en rekommendation och en överenskommelse som fattades mellan å ena sidan konsumentverket och leksaksrådet och å andra sidan företrädare för leksaksbranschen. När jag några år senare jobbade på fritids lekte ungarna fortfarande krig, men nu slogs de med lasersvärd och strålpistoler. Och istället för att slänga sig med ord som bazooka och skyttegrav och platser som El Alamein och Normandie så pratade de om droider, jediriddare, milleniumfalkar och dödsstjärnor. Varje åttaåring visste vem Darth Vader var men ingen hade hört talas om Adolf Hitler. Kanske var det riktigt att förbjuda leksaker som "hänför sig till krig fr.o.m 1914". Jag kan verkligen förstå motviljan som min mamma och andra kände.

Och samtidigt: Det var ju genom krigslekarna och krigsleksakerna som mitt och andras intresse för andra världskriget väcktes. Inte hade jag väl slukat alla de där andra världskriget-skildringarna om jag inte först lekt mig in i den världen? Inte hade jag som äldre fortsatt att läsa både skön- och facklitteratur om krig och händelserna bakom krig? Inte hade En tysk mans historia av Sebastian Haffner legat på min tio-i-topp-lista över Vuxenböcker Alla Borde Läsa? Och inte hade jag då haft den självklara, grundmurade förståelse för den förföljda minoriteten, vilken den än må vara, som jag har idag?

Dela