I höstas var jag med i en diskussionscirkel kring boken Den meningssökande människan av Peter Gärdenfors, filosof och professor i kognitionsvetenskap (Natur & Kultur 2009, pocket). Så här skriver han: "Människan är inte bara djuret som söker mening. Vi är också djuret som skapar mening. Det vi kallar religion, konst, kultur, teknik och vetenskap är resultat av våra meningsskapande verksamheter. Men det mest ursprungliga sättet att skapa mening är förmodligen berättandet."

Människan är alltså det enda djuret som kan berätta. Stackars aporna, tänkte jag, som är fäst vid aporna sedan tidig barndom. Jakob hette min närmsta apa, som varje natt for på äventyr på min sängmatta. Men tänk att ha en levande apa som riktig vän...

Lite senare i livet läste jag om chimpanser som lärde sig teckenspråk, till exempel Nim som kunde 125 ord och Washoe som kunde 160. En apa kunde till och med sätta ihop två ord till "skitgubbe". Jag minns att jag tänkte att om de mest begåvade aporna bara övade sig lite till... Och sedan lärde sina barn och sedan...

Nej, det var ju helt fel. Washoe kunde bara uttrycka vad hon kände och ville JUST NU. Hon kunde aldrig berätta något som hänt eller kunde hända i framtiden. Inte heller kan apor lära ut sina språkkunskaper till andra apor. Och aldrig att apor söker efter mening i sina liv. Så det är faktiskt mycket som skiljer en ovanligt intelligent apa och en vanlig liten människa åt. I synnerhet det här med berättandet.

Genom alla dessa mängder av berättelser som barn översköljs med, arbetar de med att söka efter meningen i dem. Det är då de lär sig något. Men en massa inpluggade fakta, som nuvarande makthavare förordar, är tråkigt och svårt att minnas. Medan fakta som förmedlas i en berättelse där vi kan se meningen med kunskaperna, sådant vill vi minnas.

En berättelse kan vara sann, bygga på fakta, och den måste ha mening. Fast det skojiga är att en berättelse inte alls behöver vara sann. Den kan vara alldeles påhittad och till och med bryta det invanda mönstret, sådana berättelser gillar vi också och lägger på minnet, tänk bara på Pippi. Själv har jag oftast skrivit berättelser som är mitt emellan, alltså fantasiberättelser med faktabakgrund. Men nu har jag just svingat mig ut i rena hitta-på-sfärerna. Inte kollat några fakta alls. Oj, vad jag har kul! (Vad läsarna ska tycka är ännu höljt i dunkel. Aporna vill säkert hellre ha en banan.)