Vi sitter i Rinkebyskolans bibliotek och arbetar. Det är Qamars tur att berätta vad hon tänker på vid läsningen av I Nildeltat. Hon letar efter de svenska orden, så börjar hon gråta.

"Jag tänker på alla fattiga barn som jag har sett. I Irak och i andra länder. Dom är helt övergivna. Ingen bryr sig om dom." Hon ser på mig allvarligt. "Det finns övergivna barn i Rinkeby också."

Vi trevar oss fram i ett varsamt samtal, om hur Qamar föddes i Irak, levde som flykting i Syrien i tre år, utan hem och utan skola, därefter flyktingförläggning i Borlänge och nu, fjorton år gammal med ett hem i Rinkeby. Ingenting av detta vill Qamar skriva om, hon vill bara samtala. Hennes berättelse om dikten blir tre rader och många teckningar.

I Nildeltat av Tomas Tranströmer

Unga frun grät rätt ner i sin mat
på hotellet efter en dag i staden
där hon såg de sjuka som kröp och låg
och barn som måste dö för nöds skull.

Hon och mannen gick upp på sitt rum
där man stänkt vatten för att binda all smuts.
De gick i varsin säng utan många ord.
Hon föll i tung sömn. Han låg vaken.

Ute i mörkret rann ett stort larm förbi.
/.../

Det kom en dröm. Han var på en sjöresa.
I det gråa vattnet uppstod en rörelse
och en röst sa: "Det finns en som är god.
Det finns en som kan se allt utan att hata.