När jag gick på lärarhögskolan läste vi om barns utveckling. Det handlade om kroppen och om tankar och språk. Vad jag kan minnas var den då gällande idén att ett barns inre värld avspeglades i språket. Så är det förstås till viss utsträckning. Men, vad jag alltmer har börjat fundera på är om skillnaden ibland mellan talat och tänkt är så mycket större än vi tror.

Språket är ofta enkelt och trevande, men tankarna i ett barns huvud är ibland så avancerade att man häpnar när man får ta del av dem. Jag har från initierade källor ☺ fått höra att både NASA och det Schweiziska partikelfysiklaboratoriet CERN har börjat vända sig till barn för att komma vidare när de själva har kört fast i sina mest avancerade funderingar.

Det lär också vara så att barns kreativitet och förmåga att tänka nytt och innovativt avtar med antal år i skolan. Vad händer med oss som individer när vi alla ska lära oss ett avgränsat stoff i samma takt, i samma ordning och i samma ålder? Uppenbarligen stängs vissa kanaler i den växande människans inre. En sann utmaning för dem som skriver kursplaner och för oss som jobbar i skolan!

I somras hade min familj besök av en liten tvååring som körde runt i vårt kök. Han använde teckenspråket med tillhörande stön och morrningar. "öhh, öhh" + pek på kylskåpet + "mmm, grrr" + mer pek på kylskåpet betydde: kan jag få smaka lite av den goda sylten som du just ställde in? Den lille smitaren fick förstås vad han ville och vi vuxna utropade "Gud så gullig han är!" utan att tänka en sekund på att han förstås förstod vartenda ord vi sa. För så är det ju också: Tal in och tal ut är inte heller på samma nivå.

Den lille smitaren, ja. För inte kan man väl välja att hoppa över att lära sig tala? Man måste väl gå den långa och mödosamma vägen över gådde och fådde innan man rättar in sig i ledet och säger gått och fått. Ja, så är det nog. Det finns ingen genväg. En klok handledare sa till mig en gång att när ett barn säger "Jag fådde den av han" så ska man rätta genom att bekräfta att man har förstått: "Jaha, du fick den av honom". Det ligger något vänligt i det bemötandet.

Men... nu ska jag snurra till resonemanget alldeles ordentligt. Det kan ju också vara så att barnet uttrycker exakt sina tankar när vi tror att det säger fel. Några veckor senare i samma kök pratade jag med min bästis älskade bonusunge, Moa, åtta år. Hon berättade om sin stora släkt för mig: "Jag har två gammelfarmor", sa hon. "En är 102 år och en är död."

Jag tänkte på min egen farmor, Dagmar, som dog när jag var fem år. Och min farmors mamma som jag faktiskt inte ens vet vad hon heter. Och tänk, Moa hon har två sådan där gamla tanter. Men så hajade jag till, för vad var det hon hade sagt? "Jag har två gammelfarmor. Den ena... och den andra är död." Jag har, sa hon. Inte hade!

Jag kommenterade inte Moas "felsägning". Jag skyddade den med min tystnad som den sköraste sanning. Moa har fortfarande två gammelfarmor, trots att den ena är död. Jag tänkte, att kanske är det vi vuxna som ibland är precis lika dumma som vi låter. "Nej, Moa, så kan du inte säga. Du måste säga: jag har en gammelfarmor som är 102 år och så hade du en som nu är död."

Korrekt språk... och en avslutad relation till en gammelfarmor.

Dela