Jag har kommit på att jag är en storslagen, fantastisk och unik människa. Liksom för övrigt hela Barnboksakademin. Och alla andra människor. Varför skriver jag då inte storslagna, fantastiska och unika böcker? Och inte heller någon annan i Barnboksakademin. (Min definition på en sådan bok är: Alla läser den och den får Nobelpriset).

Allvarligt talat har jag en så fantastisk och djupt personlig väv av känslor och episoder inuti mig, att om det bara kom ut på ett papper så skulle världen slås av häpnad. Gäller alla andra också.

Det finns alltså något som hindrar ett fritt flöde från mitt inre till de vita pappren. Det skulle behövas ett rör, jag tänker mig ett tvåtums plaströr, från huvudet (eller hjärtat?) rakt ner till pappersbunten.

Enstaka gånger, några sekunder eller så, kan man få känslan av att det där röret är på plats och det åtminstone droppar i jämn följd. Men oftast är det igensatt med elaka proppar. Jag vill ju att det alltid ska flöda och forsa! Vad består propparna av? Jag tror att de byggs upp av rädsla, krav, ångest, jag-måste-prestera och vad-ska-mamma-säga.

En stor del av mitt arbete som författare består alltså i att analysera propparna och försöka rensa bort dem. Jag har nu kommit så långt att jag insett att de inte sitter i plaströret, utan i mitt eget inre. Lekfullhet, kravlöshet och glädje fungerar som propplösare. Men ändå är det svårt att vara lekfull och glad när "Tre A4 senast onsdag" eller "Oj, där kom hyresavin på 9200".

Jag tror det är samma fenomen som när man står på en scen och ska försöka bara vara sig själv. Det verkar omöjligt att "bara vara" i en talarstol. Men antagligen skulle det bli succé. En del människor kan ju det. På scenen. Eller i en dikt. Och en del människor struntar i vilket. Jag mötte ett barn en gång som skrev fantastiska dikter på 10-12 sekunder/styck. Jag sa att han måste bli poet.
- Jag nej! Jag ska köra traktor!
Där for en möjlig nobelpristagare sin iväg med ett brummande.

Mitt eget arbete måste fortsätta dagligen. Om jag ska få fram kreativiteten så måste jag locka mig själv med lust. Hela arbetet som författare går ut på att tänka, prova, skriva och till sist hitta det där självklara tricke- - -

Men vänta, NU kom jag på ett nytt sätt!