![]() |
![]() |
![]() ![]() |
![]() |
![]() |
![]() ![]() Foto: Cato Lein ![]() Christina Björk Hedersledamot Christina Björk var redaktör för barnsidan Barnens Nyheter i Dagens Nyheter 1975-1980. Hon har arbetat med barnprogram på TV och gjort flera filmer för barn och vuxna. Ända sedan debuten 1974 har Christina Björk skildrat verkligheten genom nyfikna barns ögon. Hennes böcker förenar fakta med fantasi på ett helt eget, lekfullt sätt. Christina Björk var ledamot i Svenska Barnboksakademin 1989-1999 och dess ordförande under flera år. Christina Björks senaste bok är Riddare och drakar med illustrationer av Eva Eriksson, Rabén & Sjögren 2013 Christina Björks sida hos bokförlaget Rabén & Sjögren Linnea i målarens trädgård |
![]() |
![]() |
![]() |
![]() Ledamöternas krönikor Vecka 33-34 2014 ![]() Kära Tove, den 9 augusti skulle du fyllt hundra ![]() av Christina Björk Min klasskamrat Ulla hade läst Trollkarlens hatt, om några som kallades mumintroll. Väldigt bra. Jag gick genast till biblioteket och lånade den. Det stod snart klart: detta var den BÄSTA bok jag nånsin läst. En så här fruktansvärt bra bok måste jag äga. Jag köpte den i Kungsholmens Bokhandel. Då fick jag dessutom se både framsidan och baksidan. Det fick man inte med biblioteksböcker som alla var enfärgade utanpå på den tiden. På baksidan stod det att författaren hade skrivit fler böcker. Hurra! Tillbaka till Kungsholmens Bokhandel. Men nej, de böckerna hade de inte. Kometjakten kunde herr Larsson beställa, men Småtrollen och den stora översvämningen fanns inte i hans katalog. Efter en evighet, kanske en hel vecka, kom Kometjakten. Då sa herr Larsson att han hade hittat Småtrollen i en annan katalog, en finsk. Om jag ville kunde han beställa boken ända ifrån Finland. Klart jag ville. Den tog flera veckor och var ett häfte, men med en väldigt vacker bild på framsidan. De nya böckerna var lika dunderbra som Trollkarlens hatt. En gåva att få vistas i muminvärlden. Ohyggligt spännande, oväntat, ödesmättat och harmoniskt, kärleksfullt och argt. Dessutom fick man skratta ofta. Gråta lite. Jag upptäckte en annan sak också: språket. Det hade jag aldrig tänkt på förut. Så mycket fiffigare än det i Blytons Mysterieböcker. Man förstod precis, även det som inte ens stod utskrivet. Ha, jag kunde läsa mellan raderna! Nya ord fick jag också: "hoppeligen" och glädjerop som "Pi-ho" samt användbara kraftuttryck som "din förmårrade diskborste!". (Parenteser lärde jag mig gilla, små hemliga meddelanden till läsaren.) Ändå var Toves språk både enkelt och varierat. Jag beslöt mig genast för att börja skriva så själv. Både privat och i skolan. Uppsatsämnena kunde till nöds omtolkas så att det gick att skriva berättelser om mina och Ullas apor (-leksaks, alltså). Något så tråkigt som "Trafikvett" kunde bli "Trafikvett i djungeln". Efter en termin stod det "Får ej handla om apor eller nallar" längst ner på lappen med uppsatsämnen. Trist. En uppsats började jag precis som Småtrollen: "Det måste ha varit någon gång i början av augusti som..." När fröken rättat uppsatsen sa hon: Så där kan man inte börja en uppsats. Man måste bestämma sig när det var. Och ordet "hoppeligen" finns inte. Jag bröt inte alls samman av kritiken, tvärtom. Ha! Fröken är så obildad att hon inte har läst Tove Jansson! Sedan dess har Tove varit min förebild. Med herr Larssons och bokförlagets hjälp fick vi Toves adress. Vi skrev att vi tyckte hon var BÄST. Och skickade ett ex av vår lilla handskrivna tidning "Hoppsan" med avritade mumintroll på omslaget och Trollkarlens hatt som följetong. Vi berättade om våra apor, skickade foton av när de tog ap-studenten eller spelade i "Monkey Boys". Vi bifogade några ap-dikter. Och skrev att vi funderade på att skaffade levande apor. Hela kuvertet klistrade vi fullt med lågvalörfrimärken, som Tove skulle ge åt hemulen (frimärkssamlaren). Efter en evighet kom det svar! Pi-ho! Tove skrev att hon tyckte våra dikter var lysande, att hon var hemskt stolt att "se mumin på pärmen" och att vi absolut inte skulle skaffa levande apa. För det hade hon haft. Sedan följde tre A4 (handskrivna förstås) med allt vad den apan hade ställt till med. Rymt till en fiskaffär och slängt sillar på kunderna till exempel. Åkt spårvagn i kattskinnspäls i klock med strassknappar, men den åt alltid upp biljetten. Och var pinsam när man gick på krogen. Nu sitter jag här väldigt många år senare på min ö, Blidö, där även Tove tillbringade sina somrar, de sju första (som hon skrivit om i Bildhuggarens dotter). Hennes kusiner och kusinbarn och kusinbarnbarn bor fortfarande kvar här på den stora tomten, som faktiskt liknar Mumindalen. (Men Sniffs grotta finns på Pellinge i Finska viken, ser precis ut som i boken. Jag var där.) Vilken tur jag hade som lyckades få läsa Toves viktiga böcker när jag var barn. På många sätt har de nog präglat mitt liv och mitt yrkesval (fast mina förläggare gillar inte parenteser). Så kan det gå med viktiga böcker man läser som barn. Hoppeligen får många av dagens barn också läsa dem. (Då kan det vara bra att veta att Tove döpte om Kometjakten till Kometen kommer. Och att där bakom alla mängder av mumin-prylar, där ligger faktiskt Toves riktiga muminböcker.) PS. Tove Jansson skapade mycket annat än mumintroll. Men det har jag skrivit om i en vuxenbok. Och det har många andra också gjort.
Not 1: Tove Jansson var hedersledamot i Svenska Barnboksakademin.
|
![]() |
![]() | ||||||
![]() © Copyright Svenska Barnboksakademin 2023 E-post: info(snabel-a)barnboksakademin.com Besöksadress: Skärholmens bibliotek, Bredholmsgatan 4, 127 48 Skärholmen Postadress: Skärholmens bibliotek, Lillholmsgången 2, 127 48 Skärholmen Tel: 08-508 305 70 (Skärholmens bibliotek). Pg: 66014-2 |