Det händer ibland att jag får frågor om budskapet i mina böcker. Inte från barn, men från vuxna. Det är inte så lätt att svara på. Jag värjer mig mot själva ordet budskap, som får mig att tänka på pamfletter och profeter, eller demagoger.

Nej, jag har inget uttalat budskap. Inte ens, så vitt jag själv vet, något övergripande tema. Ändå genomsyras allt jag skriver av mina åsikter och övertygelser, min moral, etik och allt som jag tänker, tycker och känner. Det finns både på och mellan raderna, det ligger i vartenda ord, varenda stavelse.
Berättelsen är budskapet.
Eller kanske tvärt om.

Varje berättelse har en början - en lust att utforska ett ämne, en titel, en första rad som kräver en fortsättning eller en inre bild som vill bli förklarad. Sen gäller det att hitta det rätta språket för just den berättelsen. Hur ska texten låta? Vilken är min, berättarens, position? Vem är huvudpersonen? Hurdana är de andra - familjen, vännerna? Hur låter deras respektive röster?

Jag tycker om när berättelsen överraskar mig under arbetes gång. Eller när någon av karaktärerna revolterar, bryter sig loss. Det är bland det svåraste: att inte styra de fiktiva karaktärerna för hårt, att låta dem vara sig själva, för om alla låter som jag - ja, då blir texten outhärdligt tråkig. Därtill förlorar den i trovärdighet och fiktionen blir liksom... ja, påhittad.

För mig som läsare är det språket som gör mig intresserad av en text, en bok. Om språket inte är bärande, uppriktigt, förlorar jag snabbt intresset. För mig som författare är det i hög grad också i språket som berättelsen skapas. Ett ord föder ett annat, en rad nästa. En tanke som syntes klar kan nedskriven förlora sin glans, och tvärt om: det dunkelt tänkta kräver att bli text för att klarna.

Så, ja. Det där med budskapet i mina böcker. Det kanske finns där, någonstans i texten. Eller mellan raderna. En vacker dag kanske jag kan till och med kan förstå det.

Dela