I våras blev jag inbjuden av Centrum för barnkulturforskning till ett samtal på universitetet som skulle kretsa kring kvalitet och barnböcker. Men vad är egentligen kvalitet? Jag bestämde jag mig för två olika infallsvinklar. Den första handlar om kommunikation. Jag hade fått flera brev från läsare som frågade om en sida i boken När prinsessor vaknar om natten.

I boken har Prinsessan passerat flera hinder på sin väg mot det stora farliga källartrollet. På sidan ser man en låst dörr som bara kan öppnas med hjälp av en av vaktmästarens nycklar. Vaktmästaren själv skymtar genom en ruta. På nästa bild befinner sig vaktmästaren bredvid Prinsessan vid den låsta dörren. Frågan löd: hur kunde vaktmästaren komma ut ur den låsta dörren!?

För mig var det så självklart att vaktmästaren använde en annan dörr (dörren till vaktmästarkontoret) för att komma ut till Prinsessan, men den dörren visade jag inte i bild. Mitt sätt att förklara var inte tydligt nog. Jag hade misslyckats att berätta så att publiken förstår. Det var kommunikation av dålig kvalitet.

Min andra infallsvinkel är de krav på kvalitet jag ställer på mig själv. Tillsammans med Mats Wänblad gjorde jag boken Den stora smällen. Boken handlar om en familj där föräldrarna inte kommer överens och man bestämmer sig för att lösa problemen genom att ge sig ut på en seglats. I en nyckelscen ser man hur skeppet "Lyckan" är på väg mot ett livsfarligt grund.

Jag ville göra en dramatisk bild - ett skepp som störtar mot avgrunden! Det ska kittla i magen, man ska höra måsarnas skrin och havets vrål! Men hur jag än gjorde så blev det bara... tråkigt. Tyst och dåligt. Till slut började jag fråga kollegor hur de uppfattade bilden. Till min förtvivlan tyckte de att bilden var bra. Vad är problemet? Vi ser ett skepp som är på väg mot en katastrof. Det är ju jättebra! Sa kollegorna. Det hjälpte inte ett dugg. Jag såg inte kvaliteterna.

För att få lite nya infallsvinklar tog jag en paus och tittade i böcker av illustratörer och konstnärer som jag beundrar. Jag kände mig usel. Här har jag jobbat i över 20 år och så kan jag inte ens rita ett skepp som går på grund på ett spännande sätt! Plötsligt fick jag syn på en bild med en komposition som väckte mitt intresse. Problemet med min bild hade kanske att göra med den stela centrerade kompositionen?

Jag började bryta upp min bild. Jag lät en del av motivet försvinna ut till vänster och jag flyttade grundet ut mot höger och då hörde jag dem. Måsarna! Jag hör havets vrål och hur det slår i seglen. Bilden är full av kvalitet! Allt fungerar. För mig. Att jag upplever kvalitet är förstås inget bevis på att andra tycker likadant.

I det första fallet måste jag ta till mig av kritiken från läsarna som inte förstår vad som händer. Om det i andra fallet hör av sig någon som påstår att de inte hör havet tänker jag säga emot. I det fallet bestämmer jag vad som är kvalitet. Varför? Därför att jag känner det!

Dela