Jag var på ett biblioteksbesök i Bredäng för några veckor sen. Barnen som var mellan 4-6 år ville veta hur man gör böcker och hade uttryckt en vilja att få träffa en författare/illustratör. Samtal med den här åldersgruppen kan inte liknas vid något annat. Det pendlar blixtsnabbt mellan olika ämnen. Någon berättar att han ska resa till sin farmor i Uganda. Vad heter min fru? En visar upp en sten som han sparat i fickan. Någons bror har brutit armen. Hur många barn har jag? En liten tjej berättar att hon är från Eritrea och hon känner till att mina böcker ska översättas till tigrinja.

Efter ett tag kommer jag igång och berättar om mitt arbete. För att visa hur en teckning kommer till ber jag barnen beskriva hur en hare ser ut. De föreslår stora öron och jag ritar ett par elefantöron. Barnen skrattar och säger att öronen ska vara smala och stå upp. Det blir ett par rävöron. Barnen skrattar ännu högre och ropar: "Nej! Långa öron!" Jag fortsätter att rita knasigare och knasigare och barnen tjuter av skratt. Nosen blir ett tryne och svansen lång och luden. Till slut skrattar även jag högt av glädjen och värmen som strålar ut från de här barnen.

Och plötsligt känner jag en slags fridfull stillhet när jag tittar ut över dom. Där sitter dom. Barn från hela världen, i alla möjliga färger och med glittrande glada 6-årsögon. Och alla är dom svenskar! Vilket rikt land vi har! För ett litet land, långt uppe i norr är det ju en enorm resurs. Vi har tillgång till människor från hela världen! Och så viktigt det känns att lyssna till alla små historier. Små historier om hur en farmor från Uganda saknar sitt barnbarn eller om hur en saknad kusin från Syrien plötsligt dyker upp. Om vi inte träffas och lyssnar på varandras historier hur ska vi annars kunna lära oss något om varandra.

Detta är så långt ifrån män med mörka kostymer och allvarliga ansikten man kan komma, och det är oändligt långt från män med järnrör som slår fast vem som är svensk och vem som inte är det. Vi är bara en liten grupp där i Bredängs bibliotek som skrattar och berättar historier för varandra men samtidigt är vi i Eritrea och Uganda och hos en hare med konstiga öron.

Och jag känner att just ett sådant här ögonblick av samhörighet och glädje är det många som skulle behöva.

Bild: Per Gustavsson

Dela