Bild: Emma Virke

Jag vill inte skriva den här krönikan.
Jag vill inte ha en åsikt.
Jag vill inte vara tydlig.
Jag vill inte kommunicera ett budskap.
Jag vill inte ha fler följare på insta.
Jag vill inte ta debatten.
Jag vill tänka på Proust. På att skriva för evigheten och negligera det dagsaktuella. På att stänga in sig i sitt sovrum i åratal med sin berättelse och bara öppna dörren för hushållerskan med matbrickan. Bara sitta där och knapra kaffepulver (fast det var nog Zola förresten. Jag vill inte snabbt ta reda på svaret med en enkel googling).

 Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag tänker på att lyssna.
Inåt.
Och utåt.
Bortåt.
Bortanför sig själv och sitt sovrum.
Jag tänker på att iaktta.
Att undra.
Att fundera och formulera.
Att försöka förstå. Inte tycka.
Att formulera sig omsorgsfullt och eftertänksamt.
Att tänka två saker samtidigt som inte går ihop och ändå stämmer båda två.
Jag tänker på att det finns så många saker som är sanna. Och så många sätt att vara människa.

Jag undrar om Proust läste recensioner.

Det mesta i världen hinner man aldrig höra eller förstå eller lära sig.
Det gäller att vara där man själv händer.
Men fasiken vilken snitsig formulering!
Jag vill inte formulera snitsiga sentenser.
Jag vill skriva böcker istället. Hej då.

Dela