"Wernström, Sven, född 1925 i en arbetarfamilj på Söder i Stockholm. Partilös socialist och författare till en rad barn- och ungdomsböcker där den politiska tendensen ibland går ut över den konstnärliga gestaltningen."
Så inledde Sven Wernström sin text i Författaren själv, ett lexikon där 1 189 svenska författare skriver om sig själva.

Bild: Fibben Hald. Porträttet finns i Svenska Barnboksinstitutets samlingar.

Jag läser den nu och tänker på hur Dagens Nyheters chefredaktör Olof Lagercrantz tillhöll oss som skrev om barnlitteratur att inte annat än undantagsvis nämna Sven Wernström eftersom hans böcker var mer politiska än litterära och därtill vänstervridna.

Sedan tänker jag på Nils Holgerssonplaketter och Heffaklumpar och andra utmärkelser som genom åren tillfallit Sven Wernström och på de starka läsupplevelser som först jag själv och sedan mina barn fått genom hans böcker. Och så tänker jag på den glada och generösa person som i hela sitt långa liv försökte göra världen bättre.

När Svenska Barnboksakademin bildades 1989 i Skärholmen var Sven Wernström naturligtvis en av de 18. Han var en tongivande författare i Sverige då och självklart hade han signerat en av de stolar på Skärholmens bibliotek som blev upphovet till den nya akademin.

Sven stannade bara i tre år för han skrev så flitigt, sa han, att han inte hade tid att resa från Vikbolandet till Skärholmen så fort det var sammanträde eller brandkårsutryckning på gång, vilket det ofta var på den tiden. "Jag försvarar barnboken bäst genom att skriva mina egna böcker", menade han. Och så fortsatte han ett tag att hälsa på och ibland hade han gitarren med sig så att alla blev glada.

Skrev gjorde han förstås hela tiden, ända till han var väl över nittio och hade en egen blogg. Han hade börjat redan i sjuan med att skriva sagor till dagstidningar. 1945, tjugo år gammal var han då, kom hans första bok "av den typ han själv läst som barn" och själv karaktäriserade som enkla tjuv- och flygböcker, djurböcker. En hel lång rad blev det.

(Under en terminslång skrivarverkstad i Ludvika som Cecilia Torudd och jag hade gav vi eleverna i uppdrag att under ett lov låna Sven Wernströms böcker för att se hur en bra författare får till början och slut. Det blev ingen succé, för just den skolans bibliotek hade bara hans tidigaste böcker.)

När Sven började samla eget stoff blev det andra sorters böcker. Han arbetade på ungdomsgårdar och skrev om det, han reste till Mexiko och Kuba och skrev om det, han lånade strukturer från Jules Verne och andra stora äventyrsförfattare och skrev underfundiga och klarsynta läsäventyr.

Och så kom sjuttiotalet och Trälarna. Åtta volymer svensk historia som den inte skrivits förr. (Jag minns att jag retade honom en gång för att han kallade en blomma för prästkrage innan kristendomen kommit till Sverige men det var ju bara avundsjuka, underbar litteratur för alla åldrar är Trälarna, särskilt de första delarna som levandegör en tid som inte så många andra författare försökt skildra).

Han var sträng, politiskt. Ofördragsam, skulle man kanske kunna säga om man inte delade hans samtidsanalys. Men hans humor gjorde att många fler än de som delade hans åsikter skrattade och njöt av till exempel Max Svensson Lurifax eller hickade till inför Kamrat Jesus.

Han hade Inga vid sin sida, hon var inte bara hans fru utan hans stränga förstaläsare och ofta hans omslagsmakare. "Vi har stått ut med varandra i snart sjuttio år", sa hon innan hon dog och Sven förtydligade: "är inte det kärlek, så säg!"
(Deras dotter Gittan har stått modell till många flickporträtt och lånat språk och privatliv till en del historier. "Jag sätter en mikrofon utanför hennes dörr", berättade Sven när jag som DN-reporter intervjuade honom om hur han fick till den tidstypiska tonen i sina tonårsböcker. Olaga intrång i privatlivet, eller en legitim metod att komma nära barn? Att jag alls minns den detaljen tyder kanske på att jag inte var helt med på noterna).

På 70-talet skrev Sven texter till Fickteatern, den grupp som Suzanne Osten grundade och som på ett helt nyskapande sätt gjorde uppsökande teater för barn och vuxna, i gymnastiksalar, på torg och vanliga scener. "Jag skriver gråsten och hon förvandlar det till guld", kommenterade han, uppriktigt tagen av vad han hade upplevt i barnpubliken på ett gymnastiksalsgolv någonstans. Och han fortsatte med teater, samarbetade bland annat nära med regissören Olle Pettersson som han hade lärt känna i Fickteatern. De gjorde Upproret för Riksteatern, och dramatiserade Trälarna för radio, tio timmar teater med så gott som alla Göteborgs skådespelare i rollerna. Sedan skrev de tillsammans en pjäs, Skälmen från Bokara, som under några år spelades i hela Norden.

Ja, intet var Sven Wernström främmande, det blev starka vistexter under Vietnamkriget,, samlade i en egen liten bok Upprorets sånger, snabbskrivna böcker som inlägg i dagspolitiken, dagsrim i den lokala pressen, sena återbesök i barnboksgenren, en matnyttig handbok Skrivandets hantverk. Och till sist reflexioner om döden i bloggform. Frågan är om någon annan ledamot av Barnboksakademin varit så produktiv.

Dela