PBD uttydes: Post-bokmässe-depression. Patienten lider av en känsla av matthet, gråhet och allmännt tungsinne.
Väl hemkommen från Göteborg möter jag den vanliga världen igen, den så kallade vardagen. Tystnad, syrebemängd luft, stilla kråkkrax. Utanför mitt fönster har bonden börjat plöja. Den guldgula färgen efter stybben på säden, där ljuset vilar ännu sent om kvällen, vänds nu i mörkbrunt. Som ett öga som sluts. Ett kraftfullt hösttecken som bådar än större mörker. I hallen är det fullt av löv. De har ramlat av träden nämligen, medan jag var borta. Det står vissna blommor i vaserna. Tråkig post ligger på mitt skrivbord. Varför skriver vi inte brev till varandra längre? Bara Facebook som är precis som mässan: tjosan hejsan och short encounters.

Men käraste mannen är hemma. Mumlande eld i köksspisen. Katten hälsar välkommen med svansen mot mitt ben. Jag plockar in nya blommor från trädgården. Jättefång av obegripligt stora dahlior och överdrivet stora buketter krasse. Som flickan med svavelstickorna. De ska ju strax dö. En enda frostnatt och krassen är bara ett enda hav av äcklig slajm. De är motsats till grå. Uppfordrande flammar de med oranga, indiskt gula och blodröda blommor.

Nä, känslan av grått kommer inte från hemmavardagen. Inte föredrar jag hotellsängens nybäddade lakan framför våra skrynkliga, med katten vid fötterna. Inte skulle jag vilja stanna där på mässan en endaste dag till. Fyra var mycket nog. Visst, det är härligt med alla mötena, larmet, alla bokälskarna, seminarierna, mötet med läsarna och kollegerna och festerna med förlaget. Men mässan skapar en tomhet efteråt.

Kanske är det de där STORA författarna som inte så sällan har narcissistens självklara utstrålning och dragningskraft, som skapar gråhet hos mig? Som gör att jag känner mig gammal, trött och rätt dum. Aldrig att jag kan uppvisa den där intelligenta spänsten, aldrig att jag kan vara så där välformulerad och vacker. Och har jag över huvud taget nåt att säga som kan intressera andra? Eller är det de där som man verkligen beundrar för att de på riktigt är så kloka och vänliga och skriver så förbannat bra?

Jag har hängt finklänningen på vädring på bron. På bänken under den står en jättekorg med tomater från växthuset och Signe Tillisch-äpplen i en hink. De doftar. Jag har mina mjukisbrallor med rätt stora knän på. Och definitivt inget läppstift. Ska gå och svara på några kontorsmail och kanske skriva en rad av intresse för omvärlden. Kanske. PDB brukar inte vara så långlivad.

Foto: Jujja Wieslander

Dela