För en tid sedan talade jag med lärare och kuratorer vid ett seminarium i Istanbul. Temat var Barn, böcker och fred och sambandet är ju självklart, eller hur? Genom böcker förvärvar eller stärker vi en rad färdigheter och egenskaper som gör oss bättre på att kommunicera med andra, och den som kan prata behöver inte slåss.

Någon månad före seminariet kändes rubriken bra - jag var själv med och diskuterade fram den. Men när det väl var dags för seminariet blev jag svartsynt. Böcker som en front mot krig? Är inte det enbart naivt? Och varför ska barnen behöva bära bördan av fredens fullbordan? Dessutom; för många barn i Turkiet är krigets våld inte någon abstraktion. Det finns, det pågår.

Så vad skulle jag säga? Skulle jag våga påstå att böcker kan göra skillnad, kan göra världen bättre? Jo, jag gjorde det.

Jag sa inte så mycket om världen och krigen, utan pratade mest om hierarkier. Om vikten av att fatta sin vuxenmakt. Om nödvändigheten att gå ner på knä ibland och minnas hur det var att vara liten. Jag sa att man som lärare riskerar att genom själva systemet förvandlas till en diktator.

I det läget, sa jag, ska man läsa högt. Ni tror kanske att jag skämtar, men högläsning kan bli ett instrument för förändring i klassrummet. Våga dela upplevelsen av ett test tillsammans med barnen och låt hierarkierna brytas ner av orden, berättelsen. Vila i texten. Skratta eller gråta. Men alltid minnas det viktigaste: att vars och ens upplevelse är lika mycket värd.

Så sa jag ungefär, där i Istanbul. Att om vi bara orkar lite till i klassrummet, orkar vara goda vuxna en dag till och en till, så kanske det ordnar sig med världsfreden också. På lite sikt.

Dela