Frågan som ställdes kom från en tioårig pojke (med en ivrigt nickande och uppmuntrande lärare i bakgrunden). Det är en ganska vanlig undran jag får när jag är ute på författarbesök. Istället för att svara ställde jag en motfråga: "Hur många i det här klassrummet har någon gång hört någon svära i verkligheten?"

 Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Alla (inklusive läraren) räckte så klart upp handen. För vem har inte hört en frustrerad kollega skrika "skitkopiator!", en förälder som slår i tån och får ur sig ett "Sataaaan!!!" eller en klasskompis skrika "Fan också!"?

Svordomarna är en del av vår vardag, vårt språk och kan på så många sätt förstärka vad vi känner, tycker och tänker. Och precis som när det gäller matlagning bör man krydda med försiktighet och välja när man använder vad. Inget fel i det, tänker jag.

Det som upprör mig är att de vuxna inte bara gömmer sig bakom barnen, för ofta är det de som egentligen undrar, och inte kan se att böcker är och borde vara en del av verkligheten. Ju större glappet blir mellan hur jag använder språket när jag skriver och det liv barnen lever desto större är risken att de lägger boken ifrån sig.

Att de dessutom har svårt att skilja på mig som författare och hur mina karaktärer beter sig och vad de säger gör det inte lättare.

Ämnet jag valt är så klart minst lika viktigt, men allt sitter ihop. Får jag ingen reaktion på det jag skriver så får jag ingen kontakt och då inte heller någon respons. Beröringspunkten, gränssnittet, mötet, där jag med mina berättelser konkurrerar med dataspel, teveserier, filmer och andra saker som tar barnens uppmärksamhet. Berättelser som rör på sig, berättelser som interagerar, berättelser som vibrerar, berättelser som är i färg, berättelser som ger en direkt belöning, berättelser som inte kräver mödan med att skapa egna bilder i det inre.

Som om böckerna är en egen isolerad värld och än en gång får vi som skriver för barn ett moraliskt, fostrande ansvar (vilka andra konstnärliga utövare har det?) vilket i sin tur gör det ännu tråkigare att läsa. Och där kommer glappet igen.

Vi som berättar måste hitta krokar som tar tag, krokar som skapar uppmärksamhet och får den där tioåriga pojken att bli nyfiken, oroad, omskakad och vilja läsa vidare. Och då måste vi ibland också (för fan) ta i. Eller bara visa hur det är. Vara trovärdiga.

Annars är risken än större att barnen i fortsättningen bara hittar sina berättelser i teveserier, dataspel och hos youtubestjärnor och böcker blir något man ställer sin dataskärm på (som jag just upptäckte att min spelande son gjort med en av mina nya böcker).

Därför är det skönt att träffa på en lärare eller bibliotekarie då och då som vet hur man uttrycker sig när man måste. Som när en bibliotekarie jag träffade för ett par år sedan sa: "Fy fan, nu ska idioterna på kommunen lägga ner skolbiblioteket!"

"Vad fan säger du? Det är ju helt ohemult oförsvarbart och dessutom helt jävla olagligt", svarade jag då förstås.

Dela