Häromdagen skrek löpsedlarna ut att vår miljöminister Åsa Romson hade målat sin båt med fel bottenfärg. Löpsedlar. Kvällstidningsjournalistik, förstås. Men ändå. Vad händer i oss när vi läser de feta, svarta rubrikerna? Låt oss stanna upp en liten stund och fundera tillsammans. Leta efter din första känsla när det gäller bottenfärgen på ministerns båt. Var inte rädd för att du kanske tänker något mindre snällt om henne.

Vår miljöminister målar alltså sin egen båt med giftig bottenfärg. "Vilken dubbelmoral!" så tänkte jag. "Här ska hon tala om för alla andra hur de ska sortera sopor och spara varmvatten, och så går hon och målar sin egen båt med giftig färg! Va! Nu kommer andra att välja bort miljöfärgerna. För kan hon, så kan jag." Jag tror att många tänkte som jag.

Men det är just här jag börjar känna en stark känsla av olust. Alla varningsklockor ringer plötsligt för fullt inom mig. Vad är det som framkallar detta obehag? Som författare kan jag förstås inte låta bli att få en massa inre bilder. Jag ser framför mig en skock skällande hundar som snart ska sätta av mot räven där borta vid skogsbrynet. Mässingshorn ljuder, hästarna trampar och frustar upphetsat. Drevet är klart att släppas loss. Adrenalinet pumpar. Men vänta... Stopp! Innan vi rusar iväg, uppfyllda av samhörighetens ljuva, anonyma kraft och trygghet, kan vi väl tänka igenom det hela en gång till?

Bild: Sara Gimbergsson

Är det inte så, att just människor som Åsa Romson genom sina år av engagemang för att vi och våra barn ska leva i en mer hållbar och mindre giftig miljö, kanske gör mer för den goda saken än de flesta andra i vårt samhälle. Är det verkligen rättvist att hon ska få bära hundhuvudet (eller kanske rävsvansen) i denna debatt som borde gälla gifter i havet? Jag misstänker att just hon har ett ganska gott "miljösamvete" jämfört med många av oss andra.

Den nytillträdda miljöministern bad snabbt om ursäkt och drevet verkade svalna (efter ytterligare ett försök med bilder där hon går ombord på ett flygplan som ska starta från Bromma flygplats). Men är det verkligen så här vi vill att debatten ska föras i framtiden? Sakfrågan som skyms för att personjakten är mer kittlande. Alla människor som är aktiva i något offentligt sammanhang kommer med största säkerhet att någon gång trampa i klaveret.

Men tänk om det är så att Åsa Romson och alla andra som arbetar för till exempel miljön, drar ner på sitt engagemang, för att de gradvis blir alltmer rädda för att göra fel. Det vill vi väl inte? Vem ska då bevaka att våra barn inte tuggar på giftiga gummileksaker? Är du själv beredd att ta över? Eller tycker du egentligen att det är en ganska bra lösning med någon som representerar dig i den demokratiska processen?

Detta gäller förstås också oss författare. Vi skriver och ritar på ett sätt som en del ibland anser fel. Mina egna böcker läses av hundratusentals barn i Sverige och i stora delar av världen. Jag försöker spegla ett samhälle där alla ska känna sig välkomna.

Det finns tokiga, fattiga, rika, snälla, arga, snåla, kära, bittra, gamla och unga människor i mina böcker. Och antagligen känner någon läsare att jag just trampar honom eller henne på tårna någon gång. Det vore faktiskt konstigt annars. Om detta händer vill jag säga att det förstås aldrig är avsiktligt. Men ska jag sluta skriva böcker för att det kanske kan bli fel för någon? Ibland vacklar jag. Jag vet inte. Kanske. Blotta tanken på att göra någon ledsen, gör att skrivsuget avtar.

Risken finns att det blir så, om en bra debatt om viktiga frågor förvandlas till ett drev där en efter en får springa med rävsvansen och klara sig på egen hand så gott det går. Många politiker, författare och konstnärer är (kanske förvånande för en del) väldigt bräckliga i sitt yrkesutövande. Vi visar ju upp så mycket av oss själva. Det vi brinner för. Vi blottar oss för vi vill något. Och ibland tänker jag att vi är lika ömtåliga som barn. Och med största säkerhet gäller detta inte bara författare, illustratörer och politiker utan varje människa. Vi är sköra varelser.

Därför måste vi tänka efter, både en och två gånger, när vi hör hundarna skälla och när drevets mässingshorn kallar till samling.

Dela