Ibland frågar folk hur mycket mina tre barn betytt för mitt skrivande. Testar jag böckerna på dem? Har de små grynen kommit med idéer? Det är ju inte ovanligt i den här branschen. Pippi Långstrump spånades fram tillsammans med en förkyld unge och många barnboksförfattare tackar sina barn för inspirationen.

Inte jag. Mina barn har förstås betytt allt bara genom att finnas till. Utan dem - och min hustru - bleve det ingenting. Men rent konkret ... nej.

Hustrur ska man aldrig tillfråga om ett manus, det enades Anders Paulrud och jag om för längesedan. De orkar inte med att man rastar sina käpphästar från frukostbordet i böckerna, de begriper vad man snott och de vet när man ljuger.

Barnen, då? Några vettiga uppslag har de aldrig kommit med. Och när jag försökt att få någon av våra ungar att klämma ur sig en åsikt om något nyskrivet har det alltid slutat likadant: Skevt leende, flackande blick, lätt rodnad.
-Det är bra, pappa.
-Säkert? Hur då?
-Det är väl bra, säger barnet och flyr.

Snälla barn. Vill inte såra pappa. Vad de egentligen tycker om "Nussekudden", "Rita ensam hemma" och de andra böckerna har jag aldrig fått veta. Men jag inser att jag inte är deras favoritförfattare. Den äldste, 38 år i dag, har alltid föredragit Barbro Lindgren och de två yngre är väldigt glada i Lennart Hellsing. Med sådana idoler behöver de inte mig. Och jag behöver inte dem. Så det så.

En barnboksförfattare klarar sig utan barn, precis som en romanförfattare inte skulle komma på tanken att tillfråga några medelålders läsarpaneler. Det blir bara stökigt om målgruppen ska lägga sig i och jag tror inte att det är någon slump att flera av våra främsta bilderboksskapare är barnlösa.

Fast mitt barnbarn Viola, snart 3 år, gav mig en idé när hon på hemväg från dagis vinkade till lokalerna och ropade "Hej då, alla barnen!". Snart kommer bilderboken Var är alla barnen? med teckningar av Ingela P Arrhenius. Jag hoppas att Viola ska tycka om den.