En av mina tidigaste insikter om ord och språk är starkt förknippad med nygräddade våfflor. Det var i köket i Karbäcken, det var i mars månad och mamma berättade hur Våffeldagen hängde ihop med en förvanskning på Vårfrudagen, det äldre namnet på Marie Bebådelsedag, samt med det faktum att hönsen förr började värpa mera ägg framåt vårkanten. Allt detta gjorde mig mycket glad.

Jag kände en lättnad över att det fanns förklaringar till allt, till och med själva orden. Just Våffeldagen fick dessutom ett slags mytologiskt skimmer eftersom det var mina föräldrars bröllopsdag, och allt vävdes samman med hjortronsylt och takdropp till en mångbottnad berättelse som man kunde vrida och vända på.

Ett annat ord från ungefär samma tid var Alsikeklöver, väldoftande i vägkanten, som en ordlek - en blomma som hette alls icke, men ändå fanns och var en äkta, riktigt klöver, namngiven efter en plats "i södra Sverige".

Men också de oförklarade orden var meningsfulla. Kabbelekan var vårens vackraste och bar ett namn som liknade inget annat - klibbigt tungt i början och lekande lätt på slutet. Gärdesgård var underligt, eftersom gärs var en fisk och hur kunde den höra ihop med störar i skogskanten?

Som vuxen lär jag mig fortfarande nya ord, eller upptäcker nya meningar i ord jag alltid har kunnat. För ett par år sedan fattade jag äntligen att geometri handlar om att mäta land, vilket gjorde saken mycket mer begripligt, och rätt nyligen såg jag för första gången en rågåker i full mognad: rågblond!

Att lära sig ett språk, oavsett om det är ett nytt eller det gamla vanliga, är en pågående process. Det är en av anledningarna till att jag skriver - att erövra ännu ett ord, och så ett till, och ett till, och på så sätt vidga världen.

Dela