Vi är över 70 och tillhör en riskgrupp och ska hålla oss undan alla andra människor. Så nu sitter vi här, min hustru och jag, och längtar efter barn och barnbarn.

Ska jag hitta nåt positivt i det, förutom att vi har rätt trevligt när vi tultar runt i isoleringen, är det väl att jag får en massa obruten tid att skriva.

Inga dagishämtningar, inga barnmiddagar. Nu har jag chansen att tråckla ihop den bok som kanske blir min sista.

Som så ofta handlar den om att vara barn. Om att vara del av en riskgrupp långt bort från alla viruslarm.

Min egen barndom finns förstås i botten, med en psykiskt sjuk mamma och en pappa som helst stannade på kontoret.

Jag tycker att det ofta är synd om barn, utlämnade och maktlösa som de är i en allt mer stressad och ekonomistyrd vuxenvärld.

Och jag har skrivit om såna barn: kämpande ungar som uppfostrat eller räddat sina föräldrar - eller fått välja nya. Eller tvingats bli vuxna alldeles för fort.

Jag fixar alltid till ett någorlunda lyckligt slut. Vill inte drabba barnen med den totala hopplösheten, även om jag själv kan känna den.

Hur det ska gå i mitt nuvarande projekt vet jag inte. Det är en kapitelbok om en pappa som mördat en mamma - och en pojke som rymmer för att han fruktar att han måste bo med pappan.

Hemskt, men det är faktiskt möjligt.

Sedan jag började skriva på den här historien har fallet med "Lilla hjärtat" exploderat i medierna. Hon var tre år gammal när hon rycktes bort från ett bra liv i ett familjehem och gavs tillbaka till sina missbrukande, psykiskt sjuka föräldrar.

Nu är hon död.

Föräldrarnas rätt gick före barnets rätt och barn har inte mycket att sätta emot när vuxna gör upp om deras liv.

Det är åt helvete, helt enkelt.

Jag är ingen kämpande barnrättsaktivist, men just nu försöker jag i alla fall skriva om barns rätt och om barns kamp för att överleva.

Med lyckligt slut.

På ålderns höst, mitt i viruskatastrofen.

Lycka till, som en känd politiker sa en gång.

Dela