Får man skildra någon man själv inte representerar? Får man det?
Kan man det?
Är det ens skyldighet?
Det känns som om många av de samtal jag hamnar i och många av de samtal jag söker upp just nu handlar om det.

 Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Att vara barnboksförfattare är ju egentligen att ständigt representera och solidarisera sig med en grupp man inte tillhör. Barn. Som vuxen tillhör jag dessutom den grupp som har makten i det samhälle där barnen inte har ens grundläggande demokratiska rättigheter, som medbestämmanderätt i frågor som rör dem själva, eller för all del rösträtt. Som barnboksförfattare får jag ständigt syn på alla de situationer där barns underläge gentemot vuxna aktualiseras.

Kanske ger det mig som barnboksförfattare bättre förutsättningar att förstå och våga skildra även andra underordnade eller underrepresenterade grupper. Jag vet inte.

Jag tror att de flesta av oss är överens om att det finns människor som skildras mer sällan och mer stereotypt än andra. Jag vet att det finns de som tycker att det inte är ett så stort problem. Eller i alla fall inte deras problem. Man kan ju identifiera sig med gestalter som inte alls liknar en på ytan. En gubbe och en katt och ett gäng hönor i ett rött hus utan wifi till exempel. Fyra krigsevakuerade barn intill en magisk garderob. En ensam pojke som långsamt hostar sig till döds i en kökssoffa.

Och det är ju sant att man kan. Och det är ju bra, man får förståelse för hur det är att vara en engelsk pojke med nakna knän. Eller en höna. Eller en gubbe. Man kanske rent av kan bli det själv en dag. Och jag tror verkligen på böcker utan budskap, på böcker sprungna ur ren lust och konstnärens behov av att skapa.

Men jag tror också att vi människor behöver speglar, som visar oss vilka är, att vi finns, vilka vi kan vara.

Och jag tror att de av oss som är vana att bli speglade måste lyssna noga på de av oss som berättar att det gör ont att inte synas i berättelser. På den som säger att hen kräks om hen måste läsa en bok till om vita cispersoner. Vi vuxna måste höra vad det betyder när ett barn kramar en bok och viskar "Det barnet är som jag. Kan vi läsa den igen?" Kanske måste vi lyssna särskilt noga om den boken egentligen är ganska usel som litteratur betraktat. Ja, kanske särskilt de av oss som, likt mig, tycker att konstnärligt undermåliga böcker är respektlösa mot barnet som ska läsa.

Skiss från en kommande bok med titeln Jag och Alla med bilder av Sara Lundberg och text av Ylva Karlsson.

Jag har ett barn i min närhet som viskar så där, som fumlar efter spegelbilder. Som behöver dem så intensivt att konstnärlig kvalitet blir fullkomligt underordnad. Och efter förståelse, efter att andra ska ha förstått att det finns fler än höns och gubbar och evakuerade engelska syskon.

Så jag spänner min empati, min förmåga till inlevelse. Jag lyssnar och lyssnar efter röster som kan hjälpa mig att förstå, förstå så djupt som en författare måste göra. För första gången i mitt liv vågar jag försöka skriva en bok för att jag tycker att den saknas.

Jag vet inte om det går ännu. Men jag lovar att jag försöker. Jag fantiserar om att en dag ska ett barn hålla min bok i famnen och viska "Det barnet är som jag". Ja, och ett annat barn, och en vuxen, ska få lite djupare förståelse. Så som de redan förstår hur det är att vara en höna, eller en gubbe. Eller ett döende barn i en kökssoffa för länge sen.

Dela