-Beja-beja-beja! säger den ene och försöker sno mina glasögon.
-Ko! säger den andre.
Han viftar med en sko och vill antagligen ut på stan. Båda har blå ögon och de blonda kalufserna står i tofsar, som fontäner, på deras väna skallar.

De små bröderna är 18 månader gamla och, förutom hustrun, mitt närmaste umgänge sedan ett år tillbaka. Vi brukar ses ett par timmar om dagen medan deras pappa jobbar och mamma hämtar storasystern på dagis. Är det inte snöstorm eller spöregn är vi ute och tittar på folk och duvor, besöker lekparker, går i affärer.

De små bröderna pratar oavbrutet, pratar och pekar. Beja-beja! Jag begriper inte mycket, men det känns ändå som om vi förstår varandra. Får något sagt. Ibland drar vi till Hagaparken för där kan de vingla omkring rätt fritt. Upptäcka papperskorgar! Hitta pinnar! Sila grus! Följa hundar!

De små bröderna saknar omdöme och det vill till att jag har koll på dem. När jag kommer hem brukar jag vara trött. Och uppiggad! För de små bröderna tänker inte som jag (tror jag, i alla fall). När jag funderar på sånt jag borde ha gjort eller inte borde gjort eller måste göra eller ... ja, eller vad vi ska ha till middag, då ägnar sig bröderna åt ögonblicket.

Vuxna människor är ofta någon annanstans: spelar spel, lyssnar på musik eller surfar på nätet eller drömmer sig bort eller ältar gamla oförätter. Eller går ut med barnen - och pratar i telefon samtidigt! (Rena epidemin i Stockholms innerstad).

De små bröderna fungerar inte så. De är där de är, just nu. Nästan alltid glada. Ständigt nyfikna. Jag lär de små bröderna en del om röd gubbe, farliga fimpar och vådan av att kasta bort en sandal. De lär mig annat. Tänka kort. Se. Och att bara vara, här och nu. Det är en glädje.

Beja-beja!