Boken som inte finns heter, lustigt nog, Tur att vi finns! och kom ut i höstas.
Jag skrev den, Ida Björs gjorde fina bilder och Bibliotekstjänsts recensent skrev att det var länge sedan hon läste "något så här tokroligt".
Sen blev det tyst.

 Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Några tusen böcker ligger och skräpar på nåt lager, men de lär förbli osålda. Icke existerande.

Tur att vi finns! fick, i likhet med de flesta barn- och ungdomsböcker numera, inga recensioner.

Den finns knappt i bokhandeln heller. Akademibokhandeln, som, efter att ha ätit upp Bokia, är största kedjan med drygt 120 boklådor, har inte tagit in boken.

Akademibokhandeln tycker kanske att boken är usel - eller också har man blivit allt mindre intresserad av böcker som inte är garanterade succéer.

Dess senaste ägare, Volati, sysslar i övrigt med bland annat kosttillskott, bilbesiktning och etiketteringsmaskiner.

Jag tycker att bristen på välsorterade boklådor (eller boklådor över huvud taget) i landets kommuner är ett problem - precis som bristen på bevakning av barnlitteratur.

Men det är små problem. Små skitproblem.

Jag tänkte på det när jag läste Dagens Nyheter i morse. Och nu sitter jag här med en klump i magen.

Och skäms. Skäms för Sverige, vårt gamla hyggliga land.

DN berättar om syskonen Eddie, 5 år, Emir, 4 år, och Izeta, 3 år, som alla vuxit upp i Sverige och som nu bor i goda familjehem i Skåne.

Deras mamma kom hit från Bosnien när Izeta var bara ett par månader gammal. Hon är svårt traumatiserad och kan inte ta hand om barnen.

Hon kan inte ens prata med dem, för de små kan bara svenska.

De har hunnit lära sig, eftersom Migrationsverkets beslut att utvisa mamman och barnen dröjde nästan tre år.

Socialtjänsten tror inte att mamman klarar att ta hand om sina barn i Bosnien och det tror inte Migrationsverket heller.

Men, påpekar verket, det finns både fosterhem och barnhem i Bosnien. Visserligen förekommer det "resursbrist och missförhållanden inom institutionsboenden, dock inga rapporter om systematiska övergrepp".

"Inga rapporter om systematiska övergrepp..." Finemang!

Tre barn, romska dessutom, och deras knäckta mamma... ajöss med dem!

Det här är, som vi alla vet, inte det enda exemplet på hur vårt tröga och ibland så grymma samhälle våldför sig på barn. På små barn och stora.

De får vänta i evigheter på besked, flyttas runt, förhörs, misstros och röntgas - varefter samhället satsar enorma resurser på att få bort dem, ibland till rena krigszoner.

Systematiska övergrepp, skulle man kunna säga.

Ja, det är en skam.

När det gäller Eddie, Emir och Izeta finns det fortfarande ett litet hopp: familjehemsföräldrarna överklagar till Migrationsdomstolen.

Men för alla andra?

Och för oss själva, i detta barnperspektivets förlovade land?

Dela