År 2000 spelades EM-slutspel i fotboll i Holland och Belgien. Det belgiska landslaget var på dekis. Sverige besegrades visserligen med 2-1 i premiären, men sedan var det slut på det roliga. Den belgiska fotbollen hade gått i stå. Klubblagen vann ingenting och det fanns inte heller några lovande ungdomsspelare. Något behövde göras.

Michel Sablon, sportschef på det belgiska förbundet, kavlade upp ärmarna och började undersöka vad som fungerade i andra länder. Ungdomsmatcher filmades och analyserades. Experter från olika områden fick ge sin syn på saken. Mönster blev tydliga.

Det visade sig att fokus på att vinna i ung ålder inte var vägen till framgång. Att toppa lagen och bara spela med de allra bästa ledde till utslagning som i längden var destruktivt. Det viktiga var att behålla så många spelare som möjligt, så länge som möjligt - så att också de som råkade ha en senare pubertet fick samma chans som sina lagkamrater. De som kanske inte hängde med rent fysiskt hade en plats i laget ändå. De behövde inte kasta ängsliga blickar omkring sig. Trygghet som gav glädje.

Michel Sablon satte ihop ett tjockt dokument med regler för ungdomsfotbollen med fokus på teknik och snabbhet. Han införde också ett enkelt spelsystem. Alla skulle hela tiden veta sina uppgifter på planen. Trygghet. Det kan tyckas självklart, ändå tog det tid att genomföra.

Men idag, nära tio år efter att Michel Sablon satte igång, har det belgiska landslaget klättrat från 65:e plats på världsrankingen till nummer 6. Det finns alltså endast fem landslag i hela världen som anses vara bättre än det belgiska. Och detta tack vare att de belgiska ungdomslagen slutade tänka kortsiktigt och jaga vinster i ögonblicket, slutade låta enbart de bästa spelarna få speltid och slutade sortera bort alla som inte hängde med i den fysiska utvecklingen. De satsade på bredd, trygghet och därmed glädje.

En solskenshistoria.

Det går att dra paralleller till allt i livet. En människa som är trygg och tycker om det hen gör kommer att prestera bra. För att hen vill prestera bra. För att glädjen bor i det hen gör. Inte i slutresultatet. Det handlar inte om att bli klar eller ens om att vinna. Bara om att få fortsätta.

Senaste Pisaundersökningen - som visar att svenska ungdomar har tappat näst mest i läsförståelse av alla OECD-länder - är ingen solskenshistoria. Och då är vi osökt inne på Martin Widmarks projekt En läsande klass. Målet är att alla svenska skolungdomar ska få verktygen - tryggheten - i en fullt utvecklad läsförståelse. Ungdomarna ska klara av att läsa mellan raderna och förstå en text på djupet. Sedan kan de själva hitta glädjen. Om de vill.

Dela