Det finns böcker som man älskar och de är naturligtvis helt underbara. Sedan finns det böcker som är mer än underbara - de är ett villkor för ohämmad lycka. Livet skulle vara så mycket fattigare utan och det är svårt att förstå att det fanns en tid när de ännu var olästa. En av dessa mina nödvändiga böcker är Barbro Lindgrens Vems Lilla Mössa Flyger.

Vems lilla mössa flyger av Barbro Lindgren med illustrationer av Eva Eriksson, utgiven på Rabén & Sjögren 1987.

Hur många gånger jag har läst den? Vet inte. Läser den ju hela tiden, En rad, en sida, ett kapitel.

Eller läser den inte alls utan bara flyttar den från den ena platsen till den andra. Eller tittar på kartan över Barnhans land och går vilse på vägen till Emån, blir glömskt som Röden och undrar förstrött varthän jag var på väg. Börjar tänka på att Barnhans är ett genialt namn på huvudpersonen i detta lilla land där elefanten Ellen sitter och dör i en tall och den glänsande gummiapan Mack på sin motorcykel är lika evigt ung som James Dean.

Just nu parallelläser jag Lindgrens tredelade VLMF-epos och noveller av Beckett. Texterna glider in i varandra. Någon blir nergrävd i en sandgrop. Någon blir utkastad från sitt hem. Någon försöker hitta slutet på en dikt. Någon betraktar sorgmodigt sin sönderfallande kropp.

Med detta dubbla raster av absurda, kärleksfullt mejslade ord som visir och kikare går jag ut i världen och finner den snudd på begriplig, eftersom det finns ett språk för nästan allt - till och med för en stenkulas heta längtan efter en champagnekork.

Och av sånt blir jag ohämmat lycklig.

Dela