I början av året myntade den brittiska tidningen Daily Mail uttrycket "sick-lit". Det syftar på en rad populära ungdomsböcker, som alla har huvudpersoner som är döende. Artikelförfattaren i Daily Mail var upprörd över att böcker med ett så deprimerande innehåll riktade sig till så unga läsare - ända ner till tolvårsåldern. Och inte blev det ju bättre av att böckerna var fulla av sex och svordomar!

Naturligtvis möttes den här moralpaniken av mer motstånd än medhåll. De flesta tycks överens om att barn och ungdomar behöver litteratur som behandlar jobbiga ämnen och som hjälper dem att reda ut och bearbeta sina tankar och känslor kring sånt som döden och sex, men jag tycker ändå att det är intressant att fundera på vad det är vuxna vill skydda barn mot. Det är en gammal debatt förstås, och gränserna för vad som är acceptabelt i kultur för barn flyttas hela tiden fram och tillbaka, tillsammans med andra svängningar i samhällsklimatet och den allmänt rådande moralen.

Det är inte många nu för tiden som tycker att Pippi Långstrump är en dålig förebild som sprider omoral, och knappast någon skulle väl läsa Pelle Snusk för sina barn för att lära dem hur det straffar sig att vara ohygienisk. Men det går inte att bara skratta och tänka att det där är gammalt trams som vi tagit oss förbi i utvecklingen, att vi rör oss mot en alltmer objektiv sanning om vad som är lämpligt. Det är ju inte riktigt så det funkar.

Vad kommer vi att skratta åt om femtio år? Att vi ville skydda flickor mot alltför mycket rosa och utseendefixering? Att vi inte ville låta barn spela tv-spel där karaktärerna våldtar och mördar varandra? Att det inte fanns en marknad för porr för barn? Låter det sistnämnda absurt? Jamen, journalisten som klagar på sexet i "the sick-lit" då? Det är väl ändå ganska löjligt att tro att det skulle vara dåligt för ungdomar att läsa om sex? Bara det är skrivet av en ansvarsfull författare som förmedlar sunda värderingar. Alltså inte sunda värderingar som dem i Pelle Snusk, utan... ja, ni fattar. Det finns inget objektivt i gränsdragningen.

Jag har absolut inga svar på vad som är lämpligt eller olämpligt, men jag tycker att det är spännande att fundera på hur snabbt synen på vad som är lämpligt kan ändras, och hur fullständigt självklart vi ändå alltid tycker att det är att den aktuella gränsen går där den går. Tja, jag inbillar mig i alla fall att gränsen är ganska självklar. Nog skulle de flesta i Sverige 2013 rösta ja till sex i ungdomslitteratur och nej till porr riktad till barn. Men vad skulle en amerikan eller en vietnames eller en egyptier säga, och vem av oss skulle ha rätt? Skulle vi rösta ja eller nej till sexutbildningsfilm för ungdomar?

Om man tittar på American library associations lista över mest bannlysta böcker under 2000-talets första årtionde hamnar Harry Potter på första plats. Listan är baserad på rapporterade försök att bannlysa böcker från till exempel bibliotek. I USA. På 2000-talet. Jag tror att få svenskar har svårt att göra annat än skratta åt det, men det handlar ju inte om stenåldern eller ett u-land eller en bok om att sprätta upp spädbarn... Jag tycker att det visar en del av hur subjektiva värderingarna är som styr i de här frågorna.

Jag har kort sagt ingen aning om hur man gör en klok bedömning av vad som är lämpligt för barn och ungdomar, eller huruvida någonting sånt som objektivt lämpligt eller olämpligt ens existerar. Något jag däremot känner mig ganska övertygad om är att barn och ungdomar är gjorda av lite hårdare material än vuxna. De av mina läsare som hör av sig och berättar att de grät sig igenom en hel bok är alltid vuxna. De som är upprörda över svordomar är alltid vuxna. De som börjar gråta under högläsningar är alltid vuxna. De som ens reagerar på att paret i min kärleksbok består av två tjejer är alltid vuxna. De som verkar må dåligt efter att ha läst något jag skrivit är vuxna.

Kanske barn helt enkelt föds hårdhudade, för att klara av alla dumheter vi vuxna utsätter dem för, och först med tiden blir vi alla blödiga censorer med moralpanik.

Dela