Jag hörde först nyheten på 6-nyheterna, sekunderna efter jag vaknat på hotellrummet i Jönköping. Som alltid hängde drömmen kvar med in dagen, och jag visste helt enkelt inte om jag hade hört rätt: Kungliga Vetenskapsakademin - våra främsta forskare och teoretiker - sade entydigt att avregleringen av den svenska skolan hade lett till en extrem och närmast unik situation. Det enda parallellfall de fann var från Pinochets diktatur i Chile. Dessutom meddelade de att vinstuttag i skolor enligt all tillgänglig forskning inte bara var negativt för lärare och elever; Sverige är i princip det enda land som tillåter detta.

Kunde jag ha hört rätt? Det lät verkligen som en av de där megalomana, revanschistiska fantasierna min sovande hjärna ibland kan önskedrömma ihop. Några veckor senare vet jag att det inte var någon dröm. Artikeln (SvD Brännpunkt 27/3 2013) har debatterats flitigt, och faktum kvarstår att Kungliga Vetenskapsakademin har dragit samma slutsatser som jag själv.

Barnboksförfattare ser många skolor. I snart femton år har jag träffat klasser från Abbekås till Jokkmokk, och nästan lika länge har en oro gnagt inom mig. Jag kan inte bedöma skolelevers kunskaper i naturämnena, och får bara en ytlig bild av vad de kan i samhällsämnen. Men deras läsförmåga kan jag inte undgå att märka.

Mellanstadiebarnen är lika glada och öppna som alltid - och tack och lov väldigt lika varandra, oavsett om de bor i Falsterbo eller Tensta - men de läser i allmänhet mindre än förr. Och ännu lite mindre för varje termin.

På högstadiet märks det verkligen vilket slags område barnen kommer ifrån. Framför allt finns det en stor, stor mellangrupp som ännu inte har fått något namn. Välklädda, välmående ungdomar som säkert är ena hejare på nätpoker och modebloggande, men som utan att darra på rösten förklarar att de inte fattade ett dugg av boken de nyss har läst. De vet inte vad som hände i den, inte vem huvudpersonen var, inte var den utspelade sig. Och ingen reagerar. Klasskamraterna verkar inte tycka det är något konstigt att en femtonåring inte begriper vad hen läser, inte deras lärare, och uppenbarligen inte Sveriges skolpolitiker heller.

Skolan står ständigt i skottgluggen. Elever, pedagoger, rektorer och skolpolitiker på alla nivåer ställs till svars för varenda larmrapport som haglar över dem. Åtminstone vad gäller de båda förstnämnda grupperna är det inte alltid rättvist.

Men något måste hända. Och den mest akuta åtgärden är att omedelbart sluta se skolan som en kostnad samhället kan spara bort, eller - ohyggligt mycket värre - en industri någon kan tjäna pengar på. När vi har kommit överens om den självklara grundregeln ska lärarna få god utbildning och rimliga löner, varje skola ska få bibliotek värda namnet, och varje elev ska få det stöd den behöver. Det kommer att kosta pengar, men jag tänker: Då får det väl göra det då.

Varje människa har bara en enda barndom. Hur många barndomar ska vi låta gå åt skogen för att vi inte vill betala för en riktig skola?

Dela