Vi är på utflykt (jag höll på att säga flykt, men det vore ett för starkt ord i dessa flyktingtider) från London där vi befinner oss på minisemester. Tåget som avgår från Victoria station ska ta oss till Chichester i södra Sussex. Vi slår oss ner i kupén förväntansfulla inför resan utan vare sig reselektyr och eller matsäck. Resan tar bara två och en halv timme och vi vill mest njuta av det engelska landskapet.

 Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En ung familj har med viss möda parkerat sig bakom oss. En frodig mamma, en pappa med ryggsäck, en bebis i vagn och av rösten att döma ett cirka tre år gammalt syskon. Ett vänligt tjatter pågår hela tiden dem emellan. Bebisen ger emellanåt upp glada illtjut för att testa sina nya lungor och våra inte så nya hörselorgan.

Mamman försöker oavbrutet få treåringen att upptäcka saker utanför fönstret, vi förstår att här gäller det att hålla denne på gott humör. Tåget är ännu bara i Londons utkanter som mest utgörs av rätt så trista industriområden. Inga hästar eller kossor som kan roa en treåring .

Tåget saktar in och första stationen Clapham Junction ropas ut. Treåringen lystrar: Are we there?

Vi hör inte men anar sucken i föräldrarnas bröst. Det var länge sen vi hade egna småbarn men frågan är för oss och alla föräldrar så välkänd. Är vi framme? Och vi tror oss veta svaret treårigen ska få: Nej det är JÄTTELÅNGT kvar, vi ska åka FLERA TIMMAR.

Att vara stilla och vänta är nog det svåraste som finns för ett förskolebarn. Att tid bara ska förflyta finns inte i deras föreställningsvärld. Att vara overksam är för dem naturvidrigt, de behöver ständig lek för att utmana och utveckla sina kroppsliga eller mentala förmågor.

När konduktören kommer hör vi av samtalet att den här familjen ska resa till slutstationen Southampton. Det är minst femtio stationer dit. Vid nästa uppehåll, Wandsworth Common, frågar treåringen igen: Are we there?

Mamman lugna svar är så klokt. Jag skriver ner det. Listen and learn:
-No dear, this will be a very long trip. It will take probably three visits for you to the toilet, all our lunch pack, all your snacks and all your colouring pens.
-Oh.
Att hon det här viset säger vad barnet ska komma att GÖRA kanske gör resans längd begriplig.

Efter tjugo stationer klev vi av i Chichester och for vidare med landsortsbuss till vårt mål West Dean Gardens, en jätteträdgård runt en typisk engelsk slottsbyggnad med blommande pergolor, växthus, praktfulla träd och lundar samt en perfekt köksträdgård. Runt om ett böljande, pastoralt landskap med betande får, perfekt för en stilla vandring för två sjuttio-plussare på flykt (nej utflykt) från London. Förmodligen skulle treåringen tycka det var tråkigt - om han inte fick springa fort och fritt där förstås. Bland fåren.

Foto: Jujja Wieslander.

Dela