En av de vanligaste frågorna som jag får lyder: Har du mycket kontakt med barn? Man kanske kan tycka att det är rimligt att jag får den frågan med tanke på att jag vid det här laget har skrivit ganska många böcker för både unga och riktigt unga människor. Man kanske kan tycka att det är helt i sin ordning att undra om jag gör någon research i gruppen fem- till sjuttonåringar. Rimligt är det förstås och naturligtvis helt sin ordning, men också lite konstigt. Jag menar, jag har ju själv varit fem till sjutton år. Alla vi som är vuxna har ju varit barn och unga. Ganska länge, dessutom.

Om jag skrev om myror, vore det ju inte så konstigt om journalister och andra frågade om jag ofta går i skogen. Eller om jag skrev väldigt ingående om astronauter kunde det vara på sin plats att undra om jag träffat några. Men barn, liksom. Alla vi som är vuxna har ju egna erfarenheter av att vara små, av att bli större, av att växa upp.

Det har aldrig hänt att jag fått frågan om jag träffar många medelålders eller äldre, om jag vet vad femtiosjuåringar grubblar över när mina diktsamlingar och vuxenromaner har kommit på tal. Men när det gäller barnböckerna och ungdomsböckerna får jag ofta såna frågor. Hur kan du veta vad åttaåringar känner? Hur kan du veta hur sextonåringar tänker? Nja, jag vet förstås inte vad alla åttaåringar och sextonåringar känner och tänker, men jag minns hur det var för mig, och jag minns hur det var för några som fanns i min närhet.

Kanske är det så att vi som skriver böcker för unga människor har tydligare minnesbilder än andra. Kanske är det så att vi kommer ihåg mer, och måhända är det inte bara så att vi minns nederlagen och segrarna och oförrätterna bättre, utan att vi också odlar minnet av dem. Kanske är det så. Men det är ändå anmärkningsvärt att man i vårt fall gör det till nästan enbart en privatsak. Det är anmärkningsvärt med tanke på vilken enormt stor roll BARNDOMEN har spelat i den västerländska kulturen i mer än hundra år.

Finns det något mänskligt fenomen som inte har analyserats med en blick mot den enskilda människans första tid i livet? Finns det en enda berömd person, ett enda betydelsefullt författarskap eller konstnärskap, en enda fruktad eller älskad politiker som har studerats utan att man gått ner till grundvattennivån och letat efter nycklar där.

Inom vuxenlitteraturen ryms en ofantligt stor mängd uppväxtskildringar, och handlar inte romanerna i första hand om det, så borrar berättelserna sig ändå titt som tätt ner i barndomarna, där finns förklaringarna, där finns utgångspunkterna. Och hur oändligt många kriminalhistorier tar inte också sin avstamp där, ibland i offrets unga år, men ännu oftare finns förklaringen till gärningspersonens illdåd i en trasig barndom. Men vuxenboksförfattare får aldrig frågan om de träffar många barn. De beröms istället för att besitta goda insikter om människan, för att var inkännande, för att ha en skarp psykologisk blick.

Man får vara lite på sin vakt, det är ofta något lurt med betraktandet av barnböcker och ungdomsböcker, det finns alltid en fara att ett visst förminskande av böckerna, ett visst avprofessionaliserande av författarna ger sig till känna.

Ja, vad ska man göra? Ibland får man helt enkelt se till att föra sin egen talan. Till exempel kallar jag min senaste barnbok för en psykologisk roman för nioåringar i alla åldrar. Lite förmätet, kanske. Lite pompöst. Men jag menar det.

Dela