Jag har alltid strävat efter frihet. Personlig frihet, som Lucky Luke, den ensamma cowboyen i min barndoms seriealbum. Den sortens frihet. Ofta försvinner jag så långt in i mina egna påhitt att verkligheten stör. Det finns ingen stund på dygnet när jag inte gör någonting och människor som hör av sig avbryter mig alltid. Jag är helt enkelt hopplös.

Fullständig frihet måste vara lösningen, tänkte jag. För alla.

För åtta år sedan dog min pappa. Året efter skilde jag mig från min ungdomskärlek. Våra älskade barn har blivit vuxna, de klarar sig utan mig. Och förra vintern dog min gamla mamma.

Det finns inte mycket kvar i mitt liv som kan krångla, knappt någon som kan ställa krav och inte många som stör. Jag gör som jag vill. Dygnets alla timmar är mina. Barndomens längtan har blivit verklighet och jag är fri. Till sist. Som Lucky Luke. Jag förstår att det måste låta som en dröm.

Men det går att bli för fri.

För med krav, förväntningar och förhoppningar kommer också närhet. Min gamla mamma var full av krav. Mot slutet kändes hon bitvis som ett ankare på livet, någon sorts blysänke. Ändå saknar jag henne, den krångliga gamla motvallskärringen. (Jag vet att du skulle skratta om du hörde mig, älskade mamma.)

Jag har insett att allt hänger ihop. Det går inte ha fullständig frihet OCH närhet. Och ett liv utan närhet är tomt. Näst intill meningslöst. Tänk på det ni som befinner er mitt i småbarnskaoset och aldrig får vara i fred. En dag kommer de flesta av er att sakna kaoset.

Jag är så lyckligt lottad att mina vuxna barn hör av sig till mig bara för att prata. Eller för att bli bjudna på middag. Jag har också blivit del av en ny familj. Jag får alltså återuppleva glädjen med att ha unga människor omkring mig som kan vara både krångliga och underbara. För det hänger faktiskt ihop, krångel och underbart. Det går inte att ha det ena utan det andra.

Livet är helt enkelt inte menat att leva helt fritt, utan band till andra människor. Åtminstone inte mitt liv.

Dela