Det finns forskare som ägnar en hel karriär åt att försöka avgöra vad som gör människan unik i förhållande till djuren. Hittills har man inte hittat något avgörande, ingen gräns mellan svart och vitt. Tvärtom upptäcker man vartefter att djuren har förbluffande många och utvecklade mänskliga egenskaper.

Bild: Jonathan Lindström

Ett (ö)känt amerikanskt experiment publicerades 1964. Forskarna tränade upp rhesusapor att välja mellan att dra i en kedja för en stor matportion och i en annan kedja för att få en liten matportion. Aporna lärde sig snabbt att dra i kedjan för den större matportionen. Men sedan lät forskarna placera ytterligare en rhesusapa inom synhåll som fick plågsamma elchocker och visade det tydligt när någon valde en stor portion. Mycket snart nöjde sig aporna med att dra i kedjan för den mindre portionen, och några slutade helt att dra i kedjorna i någon veckas tid, trots att det innebar att de gick hungriga, ja, svalt. Det gällde särskilt dem som själva hade upplevt elchocker. Relativ ålder, storlek, kön eller social status spelade ingen roll. I första hand visar experimentet på en enastående empatibrist hos vissa människor, och i andra hand på att vi inte ska underskatta djuren.

Ändå tror jag att det finns en gradskillnad mellan oss och djuren. Den viktigaste är att vi är barnsligast av alla djur. Vi har drivit barnsligheten längst. Det syns redan i spegeln. Vuxna människor är hårlösa, storskallade och plattansiktade som schimpansungar. Och våra ungar är barn i evigheter, nyfikna, lekande, lärande, experimenterande, ja, det fortsätter hela livet. Visserligen blir man lite trött och trist som förälder, men då är det enbart för att vi måste (och vill) serva våra ännu barnsligare ungar. Snart kan man börja barnsla sig igen.

Från maskstadiet och särskilt från apstadiet och framåt har evolutionen uppvisat en trend, som visserligen inte är rätlinjig, men ändå urskiljbar. Barndomen har blivit allt längre, och de nykläckta ungarna har blivit allt hjälplösare och i behov av omvårdnad. En Homo erectus för en miljon år sedan blev vuxen dubbelt så snabbt som vi blir idag. Poängen är att den förlängda barndomen har gett oss allt större möjligheter att lära ungarna kulturellt beteende och överlevnad i varierande miljöer, på savannen, i halvöknen, vid havet, i skogen, intill glaciärer, ja, så småningom i städer och flyktingläger. Och samtidigt har kärleken utvecklats mellan förälder och unge, mellan föräldrar och mellan medmänniskor i största allmänhet. Utan kärleken skulle det inte bli någon omvårdnad och inga ungar skulle kunna växa upp och skaffa nya ungar. Jag misstänker att när jag sammanfattar mitt liv på dödsbädden kommer jag att peka ut åren med småbarn inte som de bekvämaste men som de bästa.

Alltså, det högsta mänskliga är barnsligheten och kärleken, och för övrigt är det också det högsta djuriska. Vi är ju som sagt inte unika. Rått- och kråkföräldrar är djupt engagerade i sin avkomma, det är bara att det går undan snabbare med uppfostran, studenten och egen lägenhet. Men när man tänker efter är människor faktiskt unika på en mycket viktig punkt. Vi är den enda av jordens djurarter som skriver och tecknar barnböcker. Fast jag är inte helt säker på att vi är de enda som kan läsa barnböcker. Vem vet, kanske finns det en marknad för kultingböcker, valpböcker, kalvböcker och espingböcker när nu den mänskliga bokmarknaden sviktar.