Det dyker upp långt över tusen nya barnböcker varje år, medan nytrycken av gamla klassiker är försvinnande få. Och de få är i sin tur sorgligt förutsägbara. Man kan lätt få intrycket att barnboken uppstod med Elsa Beskows Hattstugan och Ivar Arosenius Kattresan. I verkligheten fanns det mängder av barnböcker före dem, både svenska original och översättningar. Jag tycker att de borde uppmärksammas så gott det går. Ett exempel:

År 1863 översatte Wendela Hebbe en fransk sagobok med teckningar av Charles Albert d' Amoux. På svenska fick boken titeln Den lilla odygdsmakaren. Odygdsmakaren Calle råkar om och om igen ut för olyckshändelser som följd av sina busstreck. Han får håret avryckt, örat avslitet, ögat utpiskat av en droskpiska och till sist skär han halsen av sig när han använder en brödkniv på ett felaktigt sätt. En läkare lyckas sy fast huvudet, men när Calle snyter sig lossnar det igen och på hans gravsten ristas versen:

Under denne kalle
Marmorsten
Hvilar Odygdsmakarn Calle
Sina trötta ben.

Småländskan Wendela Hebbe (1808-1899) har lite oegentligt kallats Sveriges första kvinnliga journalist, men om inte först så kan hon åtminstone räknas till en av de mer produktiva. Produktiviteten var av nödtvång, efter det att hennes man rymt undan fordringsägare till utlandet. Wendela flyttade med sina barn till Stockholm för att lättare kunna försörja sig på skrivandet. Här skrev hon kulturartiklar och socialreportage, där hon kunde skildra misären bland Stockholms fattiga. Hon berättade bland annat om en döv kvinna som levde på att samla nate i Humlegårdens dammar och sälja det som hönsfoder. Wendela gav ut ett par egna sagoböcker på 1870-talet. Särskilt djursagorna blev uppskattade och räknas som de bästa av hennes skönlitterära produktion.

Den lilla Odygdsmakaren är ett härligt exempel på Pelle Snusktraditionen från 1840-talet som fortfarande poppar upp ibland, senast 2004 i Petter Lidbecks och Lisen Adbåges Kan man?. Barnen skulle med barnbokens humoristiska men brutala exempel fostras till gott uppförande. Det jag tycker är spännande är att även andra av 1800-talets värderingar lyser igenom, ibland så att man studsar till. Calle tar sig för att plåga katten genom att knyta en kastrull vid dess svans. Det är tydligt att djurplågeriet var ett oskyldigt nöje som även roade de vuxna. En leende köksa sätter kastrullen på spisen med katten kvar för att koka renetter (äpplen). Hon skrattar gott när katten sprattlar i hettan. Det skulle väl aldrig en redaktör släppa igenom idag? Fast i slutet får vi i alla fall veta att "Alla, utom hund och katt, tyckte det var synd om Calle."

Hela sagan med illustrationer finns på nätet. Googla på odygdsmakaren och Runeberg så hittar du den.