Den här sommaren har jag gått en språkkurs i Frankrike med min familj. En annorlunda semester, tänkte vi, och kul för barnen att kunna leka med sina parisiska kusiner. Både jag och min fru insåg nog att vår skolfranska från 1900-talet kanske inte skulle räcka riktigt hela vägen, men det var ingenting som oroade oss. Det borde det ha gjort.

Problemen började redan på planet till Nice. Jag hade tagit med mig en fransk roman, köpt efter en tidningsrecension för tio år sedan och aldrig påbörjad, som en slags mjukstart. Så snart vi var i luften öppnade jag den betryggande tunna volymen och insåg att jag inte begrep ett skvatt. På nästan varenda rad fanns obegripliga bokstavskombinationer som lika gärna kunde vara ett okänt substantiv som ett bisarrt adverb, eller kanske bara ännu en gudsförgäten verbform. Varje gång tog det mig flera minuters letande i iPhonens lexika att få klarhet, och varje förklarat ord kändes som en droppe i Nordatlanten.

Att köpa bussbiljetter på flygplatsen var komplicerat som en självdeklaration, och det var bara början. Första lektionen på språkskolan ägnades åt en kvarts introduktion på kulsprutesmattrande franska. Jag begrep nästan ingenting, och instinktivt sökte jag skydd i det skrivna ordet. Om jag läste schemat och informationsbladen borde jag väl för sjutton kunna förstå? Men skolans broschyrer var lika svårforcerade som min roman, och det var då det verkligen sjönk in: Jag kunde inte läsa.

Det var en obehaglig, men mycket nyttig erfarenhet att få. Jag kan inte minnas hur det var innan jag kunde läsa på svenska och engelska. Även tiden då jag lärde mig italienska ligger för långt tillbaka för att jag ska komma ihåg hur det gick till. Men nu, efter fyllda femtio, fick jag plötsligt en glasklar insikt i hur det är att vara en svag läsare.

Vi fortsatte att gå till skolan varje dag och fick nya franska texter att dechiffrera. Det gick långsamt och det var svårt. På kvällarna satt jag med min bok - inte vuxenromanen, utan en nyinköpt ungdomsbok med avsevärt lättare språk - och slog i elektroniska ordböcker tills smartphonen glödde. Oftast hann jag inte mer än ett par sidor förrän jag föll i sömn med huvudet surrande av konjunktivböjningar och circonflexer.

Nu är vår månadslånga kurs i princip över, och jag funderar över mina erfarenheter. Jag tänker mycket på de senaste årens PISA-resultat och på eleverna jag brukar träffa på mina skolbesök. Pojkarna i fotbollsklass som skryter med att de aldrig läser någonting alls. Flickorna som upprört frågar varför jag använder ord som de inte redan kan. Högstadieklasserna där få klarar annat än lättläst och där de flesta tycker att den viktigaste egenskapen hos en bok är att den är kort. Jag tänker på hur dessa ungdomar måste känna sig när de dagligen står inför fängelsemurar byggda av obegripliga bokstäver.

Hur kommer jag att se på dem nästa gång vi möts?

Jag tror att jag kommer att förstå dem bättre. Vi delar en erfarenhet nu, och jag kommer att ha större sympati för deras belägenhet. Men kommer jag att omvärdera min övertygelse att det är absolut nödvändigt att de lär sig läsa ordentligt? Kommer jag att sänka mina krav?

Inte en chans.

Om sommarens franskstudier lärt mig något (förutom mer franska, förstås) så är det två saker: För det första att bristande läsförståelse är ett oacceptabelt tillstånd. Man måste ta sig ur det, och man måste få hjälp så som jag fick hjälp av språkskolans utmärkta lärare. Om man inte kan läsa obehindrat blir allt från vardagsgöromål till filosofiska reflektioner så tungrodda att man struntar i dem. Man sänker sin ambitionsnivå, nöjer sig med tillvarons ytskikt. Resten av livet missar man.

För det andra har jag fått en djupare förståelse för att man behöver ett språk för att kunna lära sig ett nytt. Hur obegriplig franskan än var kunde jag alltid referera till de språk jag redan har, och det hjälpte mig. Men hur gör de halvspråkiga elever som varken behärskar svenska eller det språk familjen talar? För många unga svenskar är en ambitiös hemspråksundervisning nyckeln till framgång.

Men den största återupptäckten har varit hur fantastiskt roligt det är att lära. För varje ord jag förstår blixtrar nybildade synapser som tomtebloss, och världen öppnar sig ännu lite mer. Och när läsningen funkar, när det omöjliga språket plötsligt bär, känns det som om jag kitesurfar fram över Medelhavets azurblå vågor.

Det är en upplevelse som jag önskar att precis varenda svensk skolelev ska få.

Dela