På en resa i Korat i östra Thailand kom jag att besöka kanske världens största träd. Ett banjanträd skickar från sin extremt stora krona ner luftrötter, som fungerar som stöd och näringsupptagande stammar. Under detta vidsträckta träd hade luftrötterna bildat en hel skog. Där samlades människor i små grupper för att be, ha picknick eller bara vila i skuggan.

Världens största banjanträd sägs vara detta som finns i Phimai utanför Bangkok

Här hemma blommar nu snart vår urgamla röda bondpion. I år har den 63 knoppar. Under dess bladverk bildar stjälkarna en skog för talgoxen och blåmesen som kommer om morgonen för att käka havregryn som vi lägger ut åt dem. De sitter gärna i skuggan under pionen intill.

När dessa två bilder korsas i min hjärna färdas jag i tanken till farmor och våra besök hos tant Dora. Jag tror att vi gick dit för att köpa ägg. Tant Dora levde med sina två systrar och en bror på en liten bondgård. De hade kor och kattungar, men inga barn. De var snälla, jag fick hallonsaft.

Jag sitter i deras kök, på golvet med ryggen åt den brungula panelen. Fönstret står öppet ut mot trädgården, trådgardinen andas ut och in. Jag hör farmors och tanternas röster där ute. Det klirrar av kaffekopparna. Jag sitter alldeles, alldeles stilla. En kattunge har somnat i mitt knä.

När vi ska gå hem står tanterna länge och pratar om dahliorna. Jag vandrar i gången mellan dem - som i en skog. Jag lovar mig själv att när jag blir stor ska jag alltid ha kattungar.