Bokmässan är över för den här gången, jag sitter på tåget hem, slukar en räksmörgås (första maten sen frukost) och bläddrar lite i dagens bokskörd. En av böckerna har jag fått. Den är sprakande orange och har titeln Jag hoppas att jag kommer hem snart (Statens Institutionsstyrelse SIS).

Jag brukar inte ta emot gratisböcker på mässan, det blir lätt så mycket att släpa hem ändå. Men den här ville jag faktiskt ha efter att ha läst baksidan och förstått vad den innehåller - texter skrivna av unga som av en eller annan anledning hamnat på något statligt ungdomshem.

Jag jobbar en hel del med skrivarverkstäder av olika slag, mest för ungdomar. Och så har jag alltid ömmat lite extra för dessa samhällets så kallade olycksbarn. Den här boken är alltså en kombination av dessa två "intressen" eller vad man ska kalla det, så det är med rätt stor nyfikenhet jag öppnar boken.

Många rubriker i innehållsförteckningen lockar: Världen behöver mig, Bara sitter, Hade soc inte placerat mig hade jag suttit på gatan, Bla bla bla, Minnesluckor på Hisingen, Malmö brud mannen, Min (o)vän för att nämna några i mängden. Det är 144 texter sammanlagt.

Så börjar jag läsa. Och blir väldigt fort beklämd. Inte på grund av texternas innehåll, för även om det är beklämmande historier, med mycket sorg, vrede och uppgivenhet, så gillar jag ju på något bisarrt vis att läsa den typen av texter. Nej, det som gör mig beklämd är språket.

Varför har ingen människa hjälpt dessa unga skribenter med språket? Tagit på sig en redaktörsroll, kommit med ändringsförslag eller i alla rättat rena felaktigheter?

Jag menar inte att man ska ändra på eller tillrättalägga det unika i dessa texter, men meningar som "I flera år av SISflyttade har jag alltid roats av dessa SISböcker så ny tänkte jag ..." eller "En gång så brottade till ock med pappan ner mig på marken och försökte tycka in en fucking flug smällare i arslet på mig.." hade varit så enkla att rätta till. Som det nu är hakar jag upp mig på de språkliga missarna, gång på gång störs jag i läsningen, kastas ut ur texten.

Jag ser inte poängen. Varför? Är det en känsla av autencitet man vill uppnå? Den finns väl där ändå, utan stavfel, utan språkfel?

"De skrev ju så", kan jag höra någon försvara det hela. Eller: "De kan bli ledsna om man rättar." Men jag tror inte det. Min erfarenhet av barn och ungdomar är att de - precis som vuxna - vill att det som ska publiceras ska vara korrekt. Begripligt. Personligt, ja, men inte direkt felaktigt.

Jag tycker bara det är respektlöst, både mot skribenterna och läsarna.

Givetvis bör skribenterna få ha sista ordet, det kanske i några fall handlar om ett medvetet stildrag, typ: "Jag vill ha stavfel, för det är min röst". Men i de allra flesta fallen är det inte så. Det handlar bara om unga som kämpar med att skriva och borde ha fått hjälp att redigera texterna eller i alla fall att lära sig ställa in rätt språk när de skriver i Word, så att ett i inte autokorrigeras till I. ("Skriver I sisboken ...")

På baksidan står det att texterna är skrivna med ungdomarnas "egna uttryck, språk och ordval". Men blir en mening som"Men när han ser hans pappa bestämmer killen för sig att inte..." på något vis mindre personlig om skribenten får hjälp att rätta sina misstag?

Jag har tyvärr sett det här förut, i antologier med texter av andra barn och unga, i eller utanför skolmiljö. Men jag har hittills aldrig sett samma sak när det gäller vuxna skribenter. Varför ska unga behandlas med mindre respekt? Borde det inte rent av vara tvärtom?

Det finns en mängd vuxna, erkända författare med mer eller mindre grav dyslexi. Det är en självklarhet att en redaktör granskar och rättar deras texter. Själv litar jag, både som författare och översättare, på att min text gås igenom av en redaktör och en korrläsare för att undvika de missar jag själv inte sett.

Och när jag som skrivarledare jobbar med antologier med texter från skrivarverkstäder är det en självklarhet att allt ska vara rättat innan det går i tryck. (Visst, enstaka fel kan ändå slinka igenom, precis som i "riktiga" böcker.)

Sist en liten jämförelse: Jag kan inte sminka mig. Har aldrig lärt mig. Knappt försökt. Men om jag kommer till en TV-studio där jag ska "publicera" mig i TV-rutan, då får jag hjälp av professionella sminkörer. Och varje gång har jag behandlats med respekt, jag har kunnat förklara hur mycket jag vill att mitt utseende fixas till och bättras på. På samma sätt anser jag det vore självklart att unga skribenters texter på ett respektfullt sätt fixas och bättras på innan de publiceras.

Det här är tolfte året som Statens institutionsstyrelse ger ut en sån här pocketbok. Ett viktigt initiativ. En viktig samling texter. Jag hoppas bara att den trettonde är varsamt redigerad.

Dela