Det är kul att med hjälp av arkeologin ta reda på hur folk levde för tusentals år sedan. Men ännu roligare är det att försöka förstå hur de tänkte och kände. Och roligast är att lära känna deras egna berättelser och sagor. Så vilka sagor berättades i forntidens Norden? Rätt många muntligt traderade historier finns nedtecknade av Snorre och andra islänningar på 1200-talet. Därifrån har vi fått de flesta av gudamyterna om Tor, Freja och de andra, men också hjältesagor och halvt historiska berättelser om kungar och andra psykopater.

Redan kring år 1000 skrevs Beowulfkvädet ner i England. Det handlar om svear, gutar, danskar och drakstrider och är en blandning av historiska händelser från 500-talet och ren myt. Fragment av historier finns också på vikingatidens runstenar. De muntliga traditionerna kan gå tillbaka några hundra år i tiden, särskilt om de är bundna i vers. Från den här tiden finns också bilder bevarade i olika material, och det är inte sällan det går att känna igen gudar och myter i bilderna, som exempelvis Tors fiskafänge eller Sigurds kamp med draken Fafner. Den sena järnålders sagor känner vi alltså till både genom författarnas och genom illustratörernas arbete.

Hoppar vi längre tillbaka i tiden, säg till bronsåldern för tretusen år sedan, finns bara illustratörens arbete till hands. På ett halvdussin ställen i södra Sverige finns stora ansamlingar av hällristningar. Mest känd, ja världskänd, är Tanumtrakten i Bohuslän, där hällristningsbilderna är så figurrika och varierade att det är svårt att förstå dem. Berättelserna drunknar i varandra.

Lite enklare är det med hällristningarna i Boglösa i Uppland. Kanske beroende på att stenen är skrovlig har ristarna (eller snarare knackarna) varit mer sparsmakade. Det gör det lättare att analysera innehållet. Ett tiotal hällristningar är hela scener, kanske en dryg meter höga och en till två meter breda och fyllda med figurer. Troligen har de knackats in av någon berättarkunnig människa i samband med att folk från stora delar av Mälardalen samlades i närheten med sina skepp inför utfärder på vårkanten. En enskild scen är inte enhetlig utan rörig. Troligen innehåller den flera episoder, men de ligger inte i prydlig ordning som rutorna i en modern serie. Snarare kan man jämföra scenen med en Indiana Jones-filmaffisch, där huvudpersonerna är utritade tillsammans med några highlights ur filmen. Med hjälp av bilderna kan berättaren återberätta historien med dess episoder, lite som hen själv vill.

Upplandsristningarnas historia verkar kretsa kring en hövding eller styrman, som tillsammans med en vän och sin besättning ger sig ut på långfärd med sitt skepp. Sammanlagt är de sju, åtta man som reser runt och är med om olika äventyr. Styrmannen är avbildad med ett svärd i bältet, har ofta rest penis och är lite större än de övriga. Äventyren består av episoder som att en jätte lyfter hela skeppet med besättningen, att någon, kanske huvudpersonen, plöjer med ett årder eller skjuter med pil och båge mot ett behornat djur, ligger med en kvinna intill en förmodligen irriterad jättelik man och anfaller en jätte med yxa bakifrån. Någon kommer farande med en hästdragen vagn.

Scenerna är fyllda med djur, framförallt vildsvin, men också får eller hjortdjur, nötboskap, gäss eller tranfåglar, hundar och kanske vargar och någon enstaka björn. Vissa bilder ser ut som att en människa omvandlas till ett djur eller tvärtom. Många av de här episoderna finns också på annat håll, som i Östergötland och i Bohuslän. Både ramberättelsen och episoderna har likheter med exempelvis Odysseen och Beowulfkvädet. En orsak är att historierna har traderats i likartade miljöer, i samhällen med hövdingar och kungar, krigiskt patriarkat och i maritim miljö, där skeppen var de absolut häftigaste vrålåken på sin tid, helt i klass med dagens Batmobile eller Starwars rymdskepp. Samtidigt har man levt nära naturen som jägare och bönder, så djuren har spelat stor roll.

En annan orsak till likheten är att denna typ av samhälle gradvis växte fram under den yngre stenåldern för fyra, femtusen år sedan, samtidigt som man började tala indoeuropeiska språk i Norden. Med språkpåverkan utifrån följde också myter från många avlägsna trakter. Allt det här blandades huller om buller med jägarfolkens myter. Den som till äventyrs letar efter en ursvensk identitet hamnar alltså här, i en fantastisk mångkulturell stenålderssoppa, som varken är ur- eftersom den redan då hade puttrat i tvåhundratusen år eller -svensk eftersom den har fyllts på från världens alla hörn. Och sedan dess har soppan ständigt försetts med nya ingredienser. Dagens sagosoppa smakar i stort sett förträffligt. Fast kunde hovmästaren vara så snäll och pila bort de små rasistflugorna vore jag tacksam.

Dela