Jag sitter och läser i mitt arbetshus och det jag läser påminner mig om hur vi började bygga det för många år sen. Det blev ett vackert hus, högt i tak, stora fönster och ändamålsenligt. Men allra vackrast var det när det bara var en stomme. Det var juni. Genom regelverket kunde man åt ena hållet se hela trädgården i sin ljuvaste försommarprakt, åt det andra, åkern med rågen som stod ljusgrön med lila stjälkar. Himlen fanns i rummet, rätt genom takstolarna. Vinden gick genom hela huset. Fåglarnas revir- och glädjerop fanns därinne. Till och med fjärilar!

För varje dag blev huset genom snickarnas arbete tätare och tätare. Mitt hjärta krympte, trots glädjen över det nya bygget. Oh, om det ändå finge vara så här! Jag kände mig som ett barn. Jag visste svaret: Lilla vän, det går inte. Det måste du förstå. Vi måste ju ha tak över huvudet och hur skulle det bli i vinter? Jag vet, jag vet, men jag vill jag vill så gärna!

Jag läser om Agneta Pleijels bok Vindspejare. Bokens jag berättar om sin morfars pergolor:
"De var smäckra träkonstruktioner som liknade hus av ett slag jag aldrig sett någon annanstans. De var skelett helt enkelt, byggda av tunna vitmålade bräder. De kunde inte tjäna som vindskydd eftersom de bestod av luftkvadrater. De var ett slags imaginära hus, ett slags lufttempel... Den liknade ett hus och ändå inte. Den liknade en hallucination, en dröm eller en hägring... Med fina vita linjer avtecknade den sig mot rymden, flöt i luften bland blåsande trädkronor, svävande och skimrande: ett sagoslott, bara till hälften synligt, en overklighet."

Också berättelsen om pojken Anand i Kerstin Ekmans sista del i trilogin Vargskinnet skildrar något liknande. Han har gjort ett konstverk av skimrande stenar, trådar och fladdrande små papperslappar. Ett bygge som slutar i katastof. Det är en stark skildring av det immateriella, det omöjliga. Om den delen av oss som är outtalade önskningar, drömmar, visioner. Det som alltid lever så trångt eller helt kvävs av förnuft och beskäftighet: barnens lek, ungdomarnas oförvägenhet, konsten, kärleken och skönheten, kort sagt utan vilket allt är grus och aska.