Jag ser en filmsnutt på facebook. Det regnar häftigt, en flicka i åldern mellan ett och två år går ut på husets veranda och upptäcker det. Filmen måste vara från ett land där det är sällsynt med regn, det är uppenbart att hon upplever det för första gången. Flickan stannar förundrad med nacken nerböjd. Så lyfter hon upp ansiktet mot himlen och håller ut sina händer. Hon vänder sig med förvånad glädje i ansiktet mot mamman som filmar. Som med en fråga. Tar några steg mot mamman som vänligt bekräftar hennes upplevelse. "Ja titta har du sett, det är regn!"

Jag hör inte vad man talar för språk. Flickan tultar ut i regnet igen, skriker av glädje, viftar med armarna. Så blir hon stående alldeles stilla, känner på regnet i sina händer och i sitt hår, hon håller åter upp ansiktet mot det. Hon vänder sig mot oss och skrattar och skrattar, ljuvligt vackert. Hon är genomblöt och en förnumstig vuxen springer ut och bär in henne. Flickan återvänder genast och mycket resolut till denna sin första sinnliga kontakt med jordens viktigaste livsnäring. Hon tar emot regnet och hyllar det genom sin rena kroppsglädje.

Jag blir starkt berörd av den här lilla filmen, jag bara sitter och ler stort. Hur ska vi bete oss så vi inte glömmer bort hur starka de där upplevelserna kan vara för barnen? Att vi inte hela tiden utgår från vårt avförtrollade och förnuftiga vuxenperspektiv: "Kom in, du blir blöt."

Jag kommer att tänka på en händelse vid vårt matbord. Lillminstingen sitter mellan mamma och morfar. Maten står på bordet och vi tar för oss av olika rätter, häller dryck i glasen, skickar sallad. Någon saltar lite. Då får lillbarnet något livat i blicken, sträcker sig efter saltkaret och hinner nästan salta på sin mat. Reptilsnabbt är mamma framme och tar saltkaret ur hennes hand. Morfar säger: "Du får smaka först". Mamma låtsassaltar lite och ställer tillbaka karet. "Såja, nu har du också fått salt". En liten suck undslipper barnet inför det nu ouppnåeliga avståndet till saltkaret.

Både morfar och mamma är inlevelsefulla älskande människor. De vill lära barnet något om saltets menlighet för hälsan respektive skydda det från att få maten förstörd. Helt normala beteenden. De gjorde väl inte fel på något sätt. Men lillbarnet, vad gjorde hon? Hon hade för första gången upptäckt ett mystiskt litet glas med hål i. Som man tydligen ska skaka roligt så här upp och ner, och då kommer det ut små korn i hålet! Det där vita som är väldigt gott och intressant att slicka på...

Som föräldrar, morföräldrar och andra vuxna behöver vi kanske vara så där förståndiga. Men lyllo oss som är barnboksförfattare! Vi kan ägna oss åt att se de där första regnet-upplevelserna och försöka gestalta dem. Vi kan inse hur kul vardagliga saker som att salta kan vara - och i böckerna försöka ge liv åt barnens perspektiv. På så vis kan barnen förhoppningsvis bli bekräftade, hos föräldrarna och morföräldrarna kan sinnliga minnen väckas till liv- och kanske kan de lite oftare sätta sig på huk med öronen öppna och munnen stängd.

Bild: Eva Lindström

Dela