Ja, Ulf, det är sant och roligt att det finns en levande och växande barnkultur i Stockholm, framför allt i innerstaden. Att det är svårt att få biljetter till teatrar och ibland också filmer. Att ledande mediemänniskor syns på stan med sina barn i sådana sammanhang, och att de bevakar utbudet i till exempel DN. Det är bra på alla sätt, och bidrar kanske till att den här lätt nedlåtande synen på barnkulturutövare krackelerar så sakta. Om detta behöver vi sannerligen påminna varandra så att vi inte drunknar i klagoträsket. Men det är ju bara en del av verkligheten, den översta.

Jag har inte små barn längre, men barnbarn. Åtta trevliga typer mellan ett halvt och tjugo år. Fem av dem har alla möjligheter att ta del av utbudet som blomstrar i Stockholm och i Göteborg. Deras föräldrar ser till det, och har råd att betala vad det kostar.

Men det är de tre andra. Jag skulle säga att de lever som majoriteten barn i Stor-Stockholm. Om deras föräldrar (varav en frånvarande i det dagliga livet) skulle orka ta med dem på helgnöje efter långa arbetsresor och oregelbundna arbetstider skulle det bli till närmaste hamburgerställe och till närmaste storbio där senaste biosuccén går. Det sker kanske några gånger om året.

De är helt hänvisade till det som den kommunala skolan och biblioteket erbjuder. Och till den hjälp de kan få där, när de ska välja. I den på många vis trevliga skolan där mina barnbarn går står bokställ i korridorerna med slitna tejpade bilderböcker och fackböcker. Låna gärna! står det också. Det ser trevligt ut, och häromdagen läste jag ett sönderfallande ex av Olles skidfärd medan jag väntade på att min Emma skulle städa efter sig i pysselrummet. Men utbudet i övrigt var liksom inte mycket att bli intresserad av.

De får läsläxor, Emma och Alma, det är inte så att skolan är ointresserad av böcker. De får välja vad de vill läsa men det finns sällan någon vuxen som kan hjälpa dem i valen. Inte heller hemma finns den vuxna rådgivaren eller ens medläsaren, för hon är för trött för sånt.

Klasserna kan utmana varandra , en rolig idé som triggar eleverna. Vem läser flest sidor på en månad? Redovisningen är antalet lästa sidor och en "recension", men så vitt jag förstått inget prat om det lästa, samtal som skulle kunna leda vidare till nya läsupptäckter.

De senaste fyra åren har ett av mina barnbarn fått vara med om ett författarbesök (det var Thomas Halling -" å så kul det var, jag älskar hans böcker, dom är så bra alltså", suckar tioåringen ännu två år efteråt)

I centrum där de bor finns ett bibliotek och ganska många böcker Men personal? Vänlig men upptagen är den. Och inte densamma varje dag. Ofta helt okunnig om barnlitteratur, för sådan kunskap ingår inte längre i bibliotekariers grundutbildning. Tanken att be om hjälp. Om råd, om tips, vägledning. Glöm den.

Hur gör vi för att det inspirerande barnkulturklimatet ska sprida sig utanför centrum?. Kan vi prata om det utan att förfalla till klagan och suckar?