![]() |
![]() |
![]() ![]() |
![]() |
![]() |
![]() ![]() ![]() Jujja Wieslander Ledamot 2005 - 2019 Jujja Wieslander är mest intresserad av det som växer och utvecklas. Barn, växter och relationer mellan människor samt hur det kan uttryckas i ord, bild, musik och rörelse. Helst med både humor och allvar. Jujja anser att arbetet att stödja barns språk i vid bemärkelse är en värdig livsuppgift. Efter förre maken och medförfattaren Tomas död fortsätter hon arbetet med figurerna Mamma Mu, Kråkan, Lillebror, Dagsspöket med flera. I de tre böckerna om Hjördis berättar Jujja Wieslander om sin egen barndom: Hjördis (2017), Hjördis hos farmor (2018) och Hjördis i skolan (2019). Böckerna ä illustrerade av Lotta Geffenbland och utgivna på Rabén & Sjögren. Jujja har också läst in dem som ljudböcker. Jujjas webbsida![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() Ulf Nilsson Ledamot 1998-2014 Ulf Nilsson skriver mest sagor och bilderböcker (Lilla syster Kanin, Älskade lilla gris). Han läser gärna H.C Andersen och försöker fylla sagorna med någon form av livsvisdom i den stores anda. På sistone har han börjat rita bilder också till sina böcker. Även ungdomsböcker har han skrivit, till exempel Mästaren och de fyra skrivarna. Ulf Nilssons senaste bok är samlingsvolymen Min lilla syster Kanin (Bonnier Carlsen 2014) med bilder av Eva Eriksson. Ulfs sida hos Bonnier Carlsen Ulfs sida på Barnens bibliotek |
![]() |
![]() |
![]() |
![]() Ledamöternas krönikor Vecka 49 2012 ![]() Nog nu! ![]() av Jujja Wieslander Jag har nyligen kommit hem från en utlandsresa och ser att debatten om Stina Wirséns Lilla Hjärtat fortgår. Jag möter kolleger som flackar med blicken och mumlar generat att "det var väl bra med den här debatten, men tycker kanske att det gått lite långt". Jag vill inte ge mig in i sakfrågan. Visst ska vi debattera hur vi skildrar svarta barn i litteraturen, visst ska vi vara uppmärksamma på omedvetna schabloner. Men HUR???? Jag saknar en kollegial och konstruktiv ton i debatten. Och jag mår direkt illa av den politiska korrektheten och hätskheten som riktas direkt mot Stina Wirsén som person. Borde vi inte analysera den? Hon har gjort avbön allt vad hon kan. Hon har dragit tillbaka sina böcker. Nu avkrävs hon också filmen och helst biblioteksutlåningen. Dra in biblioteksböcker! Var har vi hamnat? Nog nu! Som kollega måste jag be att få försvara människan bakom verket. Måtte hon få tillbaks sin skaparglädje efter att ha blivit syndabock, efter det klassiska drevets hela batteri med journalister i trapphuset och egna barn som far illa. Stina Wirsén är begåvad, framgångsrik, vacker och livsglad i sitt verk. Jag kan inte låta bli att tänka på Nils Ferlin:
När skönheten kom till byn då var klokheten där,
Ack, klokheten är en gubbe så framsynt och klok
![]() ![]() Stina, Joanna och Oivvio ![]() av Ulf Nilsson Det har blivit en onödigt antagonistisk debatt om Lilla hjärtat. Frågan är om jag borde försöka göra en haveriutredning. Bara som ett samtal med mig själv. Något annat vågar jag inte... Jag känner alla inblandade. Med Joanna och Oivvio dricker jag ibland kaffe och trivs. Stina är en sådan bekant som jag säger "Nej, vad roligt!" till då vi råkar ses. Och sedan kramas vi. Alla tre är synnerligen goda och intressanta tänkande människor. (Detta måste jag nog säga för det "avslöjas" på nätet att vissa som skrivit i debatten bevisligen känner varandra...) Joanna och Oivvio lever samman och har söta barn som har delvis afro-amerikanskt ursprung. Vad det handlar om i botten är att barnen ska få känna sig glada och stolta över dem de är. Liksom alla andra barn i Sverige. Och det är alla överens om. (Att jag nämner barnen beror på att Oivvio lagt ut dem på Youtube så att vi ska se.) I början uppmärksammade någon att Lilla hjärtat eventuellt var en rasistisk kliché. En kulturskribent på Dagens Nyheter ingrep med några rallarsvingar om humaniora- akademiker. Hela frågan om bilder av svarta bör se ut på ett visst sätt bagatelliserades och hånades. Den som själv upplever ett hot mot sina barn kan förstås bli rasande som en tiger. I kvällspressen förvandlades diskussionen till ett antal osakliga angrepp. När sedan bloggare och kommentarsfältare ("Guest. Borttagen") fick sagt sitt, så blev det mest mobbning och yviga anklagelser kvar. Nu ligger här ett störtat vrak av en viktig debatt. Här bland vrakgodset spretar det fram en hemlig inspelning av ett telefonsamtal. Där ramlar det ut en jämförelse som visar att Stinas och Joannas bilder skulle vara likadana egentligen. Här sticker det upp en spetsig attack på förlaget som visst inget gjort. Och där fladdrar en namninsamling som kräver att filmen genast ska förbjudas... Över nedslagsplatsen ligger det en svag rök av avpixlade kommentarer: "Om man nu inte får rita negrer, varför får man då importera dem". SD skrattar hela vägen till city, med järnrören i hand. En fråga som diskuterades innan allt störtade var om den amerikanska kontexten nödvändigtvis också gäller för svenska dagis. Uppfattar dagisbarn dessa bilder som ett hån eller bara som ett roligt och tufft formspråk? Det är ju inte säkert att de har den historiska kontexten i USA omedelbart till hands. En annan viktig fråga är om barn kan avläsa flera fiktionsnivåer. Verklighet och lek är de förstås snabba på att särskilja. Men satir, överdrift, galen humor? Dagisbarn njuter nu av Gangnam style-videon. Den är otroligt populär, den är våldsam, konsumistisk, sexistisk... Om barnen inte förmår uppfatta satir som uttrycksmedel, så har samhället ett riktigt stort problem. Men det verkar de faktiskt göra... Joanna och Oivvio kämpar för att gamla rasistiska klichéer inte på nytt ska få fotfäste. Stina har försökt bryta nacken av den gamla förtryckarbilden, ge den ett nytt innehåll, låta en ny hjältinna stiga fram ur det gamla. Ibland verkar det som om alla utgår från att Joanna och Oivvio självklart har rätt, och frågan som återstår är bara hur Stina ska be om ursäkt. Men tänk om Stina har rätt? Tänk om hennes glada och fräcka tilltag är just det som kan skapa glädje och stolthet hos barn med afrikanskt ursprung... (Om jag skrivit detta i kvällspressen, så hade det nu i kommentarsfältet stått: "Jävla skåning, du vet fan ingenting om förtryckets mekanismer och hur det är att ha en annan hudfärg! Du ska bara hålla käften och äta gröt. Signaturen Fuck U") Inom kulturen tävlar olika idéer om vad som blir viktigt i människors medvetande. De olika tankarna prövas alltså mot verklighetens läsare. Så får man se vem som får rätt... Nej, det får man inte. För nu är Lilla hjärtat-böckerna indragna. Och kanske filmen snart också. Och det som är kulturens livskraft, "prova nu denna tanke, kära läsare!", är avhuggen vid roten. Dra in böcker, stoppa visningar. Där gick man över en gräns. Intoleransen kan aldrig få bli kulturens metod. Varje mångkultur måste vara demokratisk. Just mångkulturen kräver ökad demokrati och bättre spridning av allas uppfattningar. Jag vet inte vem som började ropa på nermalning av böcker och nedsläckning av biosalonger. Men det är ett tungt ansvar att bära. Från början varnades det för att detta skulle minska skaparglädjen i barnlitteraturen. Är det så? Jag märker hur rädslan på förlagen blir större. (Och de var ju inte direkt modiga och kaxiga innan...) Jag märker hur jag själv tappar sugen. Jag skulle aldrig stå ut med hätskheter och kölhalning som Stina varit med om. Kanske är det bara de hårdhudade som orkar. Hur hårdhudade är poeter, konstnärer och sagoboksförfattare i allmänhet? Man gör en liten sak, den skapas i glädje och med en intuitiv tanke att det här är så rätt. Sedan gör arga kritiker totalrevision ner till minsta kommatecken och tutar ut det, mardrömslikt, på tidningarnas förstasidor. Är det verkligen värt att riskera både familjelycka, skaparlugn och anseende? Kanske man ska göra något helt annat med sitt liv? Nu är Stina fälld. Allt är kanske slut. I kommentarsfälten är visserligen några framme och sparkar och river lite till, bara för att det inte är någon fara längre. Men det känns som om alla barnboksskapare nu drar sig lite tillbaka, och slickar de sår vi alla fick när Stina föll. Nej, detta är ju ingen riktig haveriutredning, bara ett samtal med mig själv. Men några slutsatser vill jag ändå försöka dra: -Det var olyckligt att en tidig skribent inte upptäckte det känsliga i frågan utan satte en arrogant ton i Dagens Nyheter. Och att mycket av debatten blev kvällstidningsstoff. De letade ju efter drama. Skadeglädje och blod blev temat. När det egentligen handlade om omsorg om alla barn i Sverige. - Det blev ännu mer blod när bloggare och kommentarsfältare lade sig i med sitt finurliga, anonyma hån. - Min lärdom är tyvärr att om man har något viktigt att säga, så ska man inte gå till pressen, inte låta de anonyma yla. Men var ska i framtiden det nyanserade, försiktigt prövande och varsamma samtalet om barnen och barnkulturen äga rum? Efter samtalet måste vi ju alla kunna dricka kaffe ihop. Och skapa vidare. - Till sist öppnades då dörren till indragning och krav på censur. Intoleransen segrade. Olika åsikter fick inte plats i kulturen längre. Hur fungerar det: Om man en gång öppnat den dörren, kan man stänga den igen? (Denna krönika har tidigare publicerats i Dagens Nyheter)
|
![]() |
![]() | |
![]() © Copyright Svenska Barnboksakademin 2024 E-post: info(snabel-a)barnboksakademin.com Besöksadress: Skärholmens bibliotek, Bredholmsgatan 4, 127 48 Skärholmen Postadress: Skärholmens bibliotek, Lillholmsgången 2, 127 48 Skärholmen Tel: 08-508 305 70 (Skärholmens bibliotek). Pg: 66014-2 |