Ett ledset barn med stora, blanka ögon.
Magert, kanske sjukt.
Smutsigt.
Fotograferat nånstans i världen.
Man väjer för den där blicken.
Ett oskyldigt barn, världens elände. Vad kan jag göra? Ibland gör man nåt.
Gråter, skriver, skänker en slant.
Och glömmer de där ögonen. Till nästa gång.

Den lilla pojken i kortbyxor och gympaskor tittar inte mot oss, för han ligger död och uppspolad i ett vattenbryn, med ansiktet i sanden.
Det är den bilden som fått alla vettiga människor i Europa att resa sig och säga: Det är nog nu!
Flyktingar ska inte behöva dö vid Europas murar.
Människor och medier agerar, pengar samlas in, kändisar uttalar sig... och nu måste regeringar göra något.
Det är en mäktig opinionsstorm i en världsdel som såg ut att sjunka ner i en blåbrun sörja.
Nu finns det hopp för de flyende.
Och för Europa.

Jag gör förstås som många andra: skickar ett extra bidrag till Läkare utan gränser eller Rädda barnen.
Men något är ändå besynnerligt:
Flyktingar, kvinnor, män och barn, har ju drunknat i tusental se senaste månaderna. Visst har jag brytt mig, men inte som nu.
Det krävdes ett barn för att jag och många skulle begripa och för att hela samhällsmaskineriet, människor, medier och politiker, skulle dra igång.
Ett barn.
Ett dött barn.

Inget kan drabba oss så.

Ändå: vad gör vi med barnen till vardags? Hemma i Sverige?
De fattiga barnen på samhällets bakgårdar? De mobbade, i ett skolväsende som tillåtits förfalla? De traumatiserade flyktingbarnen som väntar och väntar på förläggningar runt om i landet.
För att kanske kastas ut en dag, tvingas iväg till länder där de varken har människovärde eller framtid.
Vad ska de göra sedan?
Försöka fly tillbaka?
Se på oss från någon tidningsbild, vädja till oss?
Drunkna?

Dela