Här står mitt barnbarn Rufus, fyra år, framför en vägg under det där Banksyjippot som satte sprätt på Stockholms innerstad för några veckor sedan. Pappa Ola Jaensson tog bilden. Jag tycker att den är fin. Och rätt otäck. För hur ska det gå för Rufus och hans syskon och generationskamrater i det här samhället som blir allt rikare - och allt hårdare?

Barn är ju en grupp med låg status. De älskas, förhoppningsvis, av sina föräldrar och anförvanter. Och av barnboksskapare och vissa politiker och några till. Men de är totalt maktlösa och av samhället behandlas de som en kostnadspost det gäller att reducera.

Barn med extra otur föds på utarmade BB-avdelningar, växer upp i segregerade förorter, föds upp på knäckebröd och vatten i uppfinningsrika entreprenörers förskolor och släpps vidare i ett skolsystem som håller på att helt gå sönder. Skolbiblioteket har stängt, barnpsykiatrin är i kris och inte ens barnteven sköter sig.

Jodå, jag vet att svenska ungar har det bättre än många andra barn i världen. Men de har det inte alltid bra. Det här samhället har resurser och kunskaper, men barnen står inte högst på prioriteringslistorna. Vi borde bli rasande över de eländen som då och då avslöjas, men vi har så mycket annat att tänka på. Viktigare saker.

Jag tror att barnen känner det. Att de ska ligga lågt. Inte kosta, inte vara i vägen, inte tära på ett samhälle som behöver kulorna till nya gallerior, arenor och annat invigningsbart. Ja, barnen får väl se det som en läroplan:
Säg inget.
Gör inget.
Var inget.

Dela