I Gdansk i förrgår hade jag en skrivarworkshop. På polska, med tolk. Det var ändå ett stolleprov. Lokalen var en ekande 1600-tals paradsal. Tjugo barn satt vid ett långbord, när jag kom in. Föräldrarna höll sig lite längre bak, åtminstone i början. Arrangören hade försett barnen med fri tillgång till kex och saft. Det ska jag aldrig mer gå med på!

De såg små ut, och utan riktig möjlighet att fokusera på en man som talade ett annat språk. Jag skröt om att jag var hela 63 år gammal. Det fanns visserligen några skolmogna på plats med många visade sig vara 3, 4 och 5 år. En liten en som satt precis bredvid mig räckte stolt upp två fingrar högt i luften. Därvid rätade hon på sig så mycket att hon kasade av stolen och försvann in under bordet.

- Bra, vi är alltså många författare kring det här bordet. Och under det!

Föräldrarna såg aningen betänksamma ut. Jag fick en föraning av fiasko. En känsla av fritt fall, märkligt nog ändå nästan behaglig... Min plan var att vi skulle skriva lite djupa texter. Jag gav dem uppgifter och peppade dem. Men de började ändå alla rita monster.

Barnen tog nu över och de minsta ägnade sig åt kapplöpning i bortre ändan, andra hoade och testade salens eko. Alla ville gärna leka skola, så jag fick skriva betyg på deras texter och bilder. Jag skrev "SUPER/ Ulf Nilsson" på alla. De var jätteglada. De berättade sina monsterhistorier i mikrofonen, jag fattade ingenting men applåderade vilt.

Jag bara föll fritt, fortare och fortare.

Föräldrarna kom nu fram och försökte styra upp kakätandet. Men just då fick en fyraårig pojke nog. Han kräktes över hela bordet och monsterteckningarna simmade i halvtuggade chokladwafers och röd saft. Efter 90 minuter var det över. Alla var märkligt nog jättenöjda. Kräkpojken var glad igen och ville ha sitt betyg på ett nytt papper.

Bästa akademiledamöter, jag vet att folk somnar under föreläsningar. Ibland snarkar de högt. Men brukar de spy under era workshops?