Som författare idag har man inte längre boken som sitt enda medium. Jag har nyligen jobbat med ett filmmanus. Ofta har jag fått korrigera min imperfektum-tränade hjärna. Nävisstnä. Allt sker i bild. Allt sker nu. Ett evigt presens. Filmens nu, nu, nu, ger dess särskilda styrka och lyskraft, dess unika känsla av närvaro, spänning och inlevelse. För det lilla barnet, som jag oftast vänder mig till i mitt skrivande, kan det språket ibland bli övermäktigt. Jag tror att själva sagoberättelsens form har en förflutenhetens trygghet som är väldigt väl anpassad för de minsta barnen.

"Det var en gång..." är berättelsens urreplik. Nu ska du få höra. Nu ska jag berätta. Här sitter vi, du och jag, med boken i knät. Allt har redan hänt. Jag som är berättaren har upplevt det och nu ger jag det till dig. Du kan känna dig alldeles lugn. Blir det för läskigt kan vi stänga boken och sluta. Blir det oerhört roligt eller vackert tar vi det en gång till. Vi kan stanna och fråga Varför blev det så? Varför gjorde han så? Och sen fortsätter vi. Ja vad hände sen?

Jag tror själva berättandet, i bilderboken, högläsningen eller muntligt är den allra finaste introduktionen vi kan ge det lilla barnet till litteraturen och konsten. Vi människor hittar på. Och så visar vi och berättar för varandra. Precis som i låtsasleken. Den som lär oss att känna inlevelse i andra. Jag tror att berättelser också inspirerar barnen till lek. För precis så gör de själva. De sätter upp lekens ram i imperfektum. Jag var mamman och du var barnet. (Men sen är replikerna i presens) Ju fler bra berättelser vi bjuder på desto lekskickligare blir de. I leken tar de sen upp det de för ögonblicket behöver bearbeta.

En mormor jag känner säger till sitt barnbarn på kvällen: Ska jag berätta en saga? Och så berättar hon med spännande röst vad barnet själv har varit med om under dagen. Han lyssnar intensivt! Gissa om han får tillgång till sin egen berättelse. Han kan betrakta och begrunda sin egen tillvaro. Detta begrundande kan ge upphov till samma slags tankar och frågor som vid berättandet. Varför kom han in? Varför gjorde hon så? Då blev jag rädd. Förmågan att reflektera, tänka, formulera sig - det är få tillgång till sin egen berättelse. Den skapar en slags intelligens hos människan. Den öppnar dörrar till förmågan att ställa andra frågor, skaffa sig kunskaper.

Med detta dubbla raster av absurda, kärleksfullt mejslade ord som visir och kikare går jag ut i världen och finner den snudd på begriplig, eftersom det finns ett språk för nästan allt - till och med för en stenkulas heta längtan efter en champagnekork.

Ett lekskickligt barn som har utvecklat sin fantasi blir lättare en skapande människa som vuxen. Jag menar inte bara konstnärligt skapande utan med förmåga att uttrycka sig - det man på djupet tänker och känner. Jag tror att det är först när man har tillgång till detta sitt eget språk som man kan bli en medborgare som kan säga sin mening och säga ifrån när man anser nåt vara orätt.