Bild: Matilda Ruta

De är ju alla så speciella, tänker jag när jag tittar tillbaka på åren som gått. I början var de små och sköra och jag gjorde allt för att skydda dem från ondskan jag tyckte mig se vart jag än vände mig. De var så vackra och underbara och så mycket finare än alla andra små jag såg omkring mig.

 Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

När dom blev tillräckligt stora ville jag visa upp dem, helst för hela världen. Jag ville visa hur smarta, roliga och vackra de var. Jag ville visa allt fint de hade inom sig, även om det var jobbigt att lämna över dem till andra. Jag slets mellan stoltheten att visa upp dem och rädslan att de inte riktigt dög. Att de inte var nog i andras ögon. De var så bräckliga och jag var så rädd. Vi som hade tillbringat nätter ihop, trötta morgnar utan sömn, långa somrar, ruskiga höstar då vi suttit inne och kurat tillsammans, Vi hade ju i princip levt dygnet runt tillsammans och alla de små hade ju något från mig i sig. En del av mig fanns i dem, i sättet att uttrycka sig, i sättet att gå. I drömmarna och rädslorna.

Och jag såg brister och skavanker: en av dem haltade, en annan upprepade sig och flera av dem hade ett mindre bra ordförråd. En var enformig och bar samma dräkt varje dag, året om, en annan var halvblind och för att inte tala om den där enögda, snudd på enfaldiga. Ett par av mina kära små borde kanske inte ens fått chansen att bli till. Och ändå puttade jag ut dem ur boet och sa åt dem att flyga och litade på att deras bräckliga vingar skulle bära. Men nu är de här med alla fel och brister och jag älskar dem alla. Fast på lite olika sätt.

Det är ju precis allt det här som gör det så svårt för mig att få frågan från mina läsare: Vilken tycker DU är den bästa boken? För mig är det som att fråga vilket av mina tre barn, som är det bästa barnet. Som sagt var så älskar jag dem alla lika varmt och mycket - fast på lite olika sätt. Och när läsaren då upprepar frågan så förskjuter jag plötsligt dem alla.

Men kom igen, svara då, vilken ÄR din bästa bok? Jag famlar, känner hur hjärtat bultar och så svarar jag: Jo, eh, alltså den bästa boken skriver jag på just nu. Och det ska bli det bästa barnet, förlåt, den bästa boken jag någonsin gjort.