![]() |
![]() |
![]() ![]() |
![]() |
![]() |
![]() ![]() Foto: Leif Hansen ![]() Petrus Dahlin Stol nr 15 Fram till Petrus var nio år ägde han en enda barnbok. Tillsammans med sin bror plöjde han buntar med serietidningar varje kväll utan att för den skull kunna läsa texten. Sedan började han rita seriefanzines. I vuxen ålder har Petrus jobbat mycket med reklam och kommunikation, vilket är en annan typ av berättande. På ett par sekunder ska man säga något som får någon att stanna till för att lyssna på något som de inte är intresserade av. Men förgängligt som reklamen och livet är har Petrus nu sökt sig till det aningen mer bestående, barnböckerna. Och kanske försöker han fylla det tomrum hans barndoms bokhylla hade. Så nu skriver Petrus för glatta livet. Och köper alldeles för mycket böcker till sina barn. Petrus Dahlins senast utgivna bok är Ärret (Rabén & Sjögren, 2020). Kalle Skavanks sida. |
![]() |
![]() |
![]() |
![]() Ledamöternas krönikor Vecka 50 2020 ![]() Alla mina älskade barn ![]() av Petrus Dahlin De är ju alla så speciella, tänker jag när jag tittar tillbaka på åren som gått. I början var de små och sköra och jag gjorde allt för att skydda dem från ondskan jag tyckte mig se vart jag än vände mig. De var så vackra och underbara och så mycket finare än alla andra små jag såg omkring mig.
När dom blev tillräckligt stora ville jag visa upp dem, helst för hela världen. Jag ville visa hur smarta, roliga och vackra de var. Jag ville visa allt fint de hade inom sig, även om det var jobbigt att lämna över dem till andra. Jag slets mellan stoltheten att visa upp dem och rädslan att de inte riktigt dög. Att de inte var nog i andras ögon. De var så bräckliga och jag var så rädd. Vi som hade tillbringat nätter ihop, trötta morgnar utan sömn, långa somrar, ruskiga höstar då vi suttit inne och kurat tillsammans, Vi hade ju i princip levt dygnet runt tillsammans och alla de små hade ju något från mig i sig. En del av mig fanns i dem, i sättet att uttrycka sig, i sättet att gå. I drömmarna och rädslorna. Och jag såg brister och skavanker: en av dem haltade, en annan upprepade sig och flera av dem hade ett mindre bra ordförråd. En var enformig och bar samma dräkt varje dag, året om, en annan var halvblind och för att inte tala om den där enögda, snudd på enfaldiga. Ett par av mina kära små borde kanske inte ens fått chansen att bli till. Och ändå puttade jag ut dem ur boet och sa åt dem att flyga och litade på att deras bräckliga vingar skulle bära. Men nu är de här med alla fel och brister och jag älskar dem alla. Fast på lite olika sätt. Det är ju precis allt det här som gör det så svårt för mig att få frågan från mina läsare: Vilken tycker DU är den bästa boken? För mig är det som att fråga vilket av mina tre barn, som är det bästa barnet. Som sagt var så älskar jag dem alla lika varmt och mycket - fast på lite olika sätt. Och när läsaren då upprepar frågan så förskjuter jag plötsligt dem alla. Men kom igen, svara då, vilken ÄR din bästa bok? Jag famlar, känner hur hjärtat bultar och så svarar jag: Jo, eh, alltså den bästa boken skriver jag på just nu. Och det ska bli det bästa barnet, förlåt, den bästa boken jag någonsin gjort.
|
![]() |
![]() | |
![]() © Copyright Svenska Barnboksakademin 2020 E-post: info(snabel-a)barnboksakademin.com Adress: Skärholmens bibliotek, Bredholmsgatan 4, 127 48 Skärholmen Tel: 08-508 305 70 (Skärholmens bibliotek) eller 08-508 309 70 (sekretariatet) Pg: 66014-2 |