Ljuset smärtade, illamåendet böljade och det enda jag kunde göra var att ligga mycket stilla i mörkret och låta tidens pålitliga hand fösa undan huvudvärken. Det var synnerligen tråkigt i säkert en halvtimma. Sedan orkade jag inte ha tråkigt längre, eftersom det bara gjorde ont värre, utan började lista mina favoritkaraktärer i barndomens böcker.
På tredje plats: Lotta på Bråkmakargatan.
Andra plats: Snusmumriken.
Första plats: Liten En.

Sedan ändrade jag mig och petade in en liten namnlös blå säl med stora ögon invid Lotta - och den olydiga ballongen strax bakom Snusmumriken. Fast jag ville absolut inte flytta ner någon till fjärde plats, utan valde istället att göra min lista mångdimensionell och fick på så sätt plats med hela familjen Adams. Alla dessa karaktärer tog jag som barn till mitt hjärta på helt olika grunder. Lotta älskade jag för hålet hon klippte i tröjan. Snusmumriken var jag kär i på riktigt. Familjen Adams var en storartad njutning som gav nya infallsvinklar på välkända fenomen.

Och Liten En? Ja, han var en figur i gråblått som omfattades av sladdriga pärmar. I den rimmade berättelsen bodde han i en grotta där hans mamma, som älskade frisk luft, med schvung i hammaren högg ut nya fönster när hon så behagade. Liten En hade, om jag minns rätt, trettioen syskon. De två äldsta hette Början och Örjan, vilket försatte min värld i gungning den dagen jag började skolan och till min häpnad fann att två av klasskamraterna hette Börje och Örjan. Fiktion och verklighet flöt samman och jag förstod att litteratur kunde vara en livets spegel och berättelsen en bro in i framtiden.

Fast så tänkte jag ju inte. Inte med de orden, inte då. Men helt sant är att bilderboken om Liten En på min första skoldag gav mig en aning om hur märkvärdigt livet kunde vara, liksom den skingrade tristessen en grå dag ett antal decennier senare. Ty sådan glädje kan man ha av böcker: livslång.