Ofestliga festlokaler, ofta utan fönster, i före detta industrilokaler eller övergivna affärskåkar, mest i Stockholms förorter, men också överallt i landet.

Drösvis med barn, partyhattar, hamburgare och glass. Eller varmkorv och skumraketer, beroende på prisklass.

En lekledare och ibland nån utklädd till lejon eller elefant. Goodiebags vid utgången.

Ungefär så går de till, barnkalasen på de allt fler leklanden.

 Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Innan hamburgarna serveras har barnen klättrat, hoppat och lekt sig svettiga i de ofta jättelika lokalerna medan föräldrarna fått gratisfika i cafeterian.

Jag har barnbarn som älskar de här kalasen. De har roligt och det är LYX. Och blir man klappad av Leo kan det kännas extra fint.

Själv har jag svårt för det där.

Föräldrarna betalar ett par hundra eller mer per gäst för att bli av med hela kalasproblemet. Man lämnar sitt födelsedagsbarn till leklandet och hämtar det några tusenlappar senare.

Klappat och klart.

Bristande barnomsorg, tänker jag.

Men, å andra sidan: arbetslivet är hårt i dag. Och många människor bor trångt. Har man varken ork eller utrymmen är leklanden ett alternativ om man ändå vill ge barnen ett kalas.

Och många verkar ha råd. I takt med att det offentliga monterats ner har de privata plånböckerna fyllts.

I Stockholm sparas det på allt när det gäller barn, från idrottsplatser till barnpsykiatri och bibliotek.

Samhället utarmas, men de privata underhållningsföretagen växer och nu expanderar leklanden ohämmat och delvis okontrollerat.

Jag tycker att barnen är värda nåt bättre.

Samhället också.

Dela