Jag skriver för hand. Alltid.
Jag har massor av anteckningsböcker, inte för fina och med rätt radavstånd. Jag har A4-böcker för långa textsnuttar och A5 och A6 för kortare. Jag har block för anteckningar av mer övergripande sort. Jag har pyttesmå skrivböcker för att enstaka meningar ska slippa se ensamma och futtiga ut på stora tomma sidor.

Jag har ett block för skrivande i skogen och ett för skrivande i badkaret. Jag har en inspelningsbar mp3 i fickan. Jag har mappar för anteckningar på kvitton och små lösa lappar. Jag är paniskt rädd för anteckningar som försvinner.

Och jag har ett jäkligt intrikat ordningssystem där varje skrivbok har en bokstav och varje text ett nummer som småningom hamnar i Det Stora Schemat. Det som jag ritar när jag äntligen vet hur berättelsen ska se ut. Om jag dog mitt i arbetet skulle ingen någonsin kunna reda ut hur jag tänkt.

Jag önskar att jag var en sån där författare som satt koncentrerat och arbetade länge länge, hela dagar och på nätterna.

Men sanningen är att det orkar jag aldrig, inte ens vanliga dagar. Och aldrig de bra dagarna.

Sanningen är att de gånger jag når det där fantastiska tillståndet av koncentration, av lyckligt skrivande, blir jag så till mig att jag inte kan arbeta mer än tio, på sin höjd tjugo minuter. Sen är jag så utmattad och lycklig att jag bara måste springa runt och vifta, måste göra något annat för att inte överhetta hela systemet och sprängas i bitar.

Jag flyr ur lägenheten i ett tillstånd av hybris, stannar efter tjugo meter och antecknar perfekta meningar, springer vidare och hoppas att ingen ser mig, rusar ut i skogen där jag fastnar på nån bergknalle och skriver tills klockan är alldeles för mycket och jag måste rusa till dagis. Där jag helt sonika skyller allt på en försenad buss.

Och sen går vi hem och äter pannkakor som om inget hänt.