Huvudpersonerna i mina böcker blir många gånger nästan lika levande som människor jag känner. Om jag har skrivit flera böcker med samma huvudpersoner innebär det att vi har umgåtts dagligen i flera år. Ofta har jag utsatt dem för alla möjliga hemskheter och egentligen lärt känna dem bättre än mina närmaste vänner. De blir så levande att jag vet hur de kommer att reagera när något händer. Jag behöver knappt tänka.

 Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Två huvudpersoner ligger mig extra varmt om hjärta. Turk och Ayla, två ungdomar som spelar basket och försiktigt lär känna varandra i tre böcker. Turk är egentligen en kopia av mitt eget blyga tonårsjag och Ayla är den coola tjejen jag aldrig träffade - och som jag aldrig skulle ha vågat prata med.

Böckerna om dem blev en gullig kärlekshistoria med ett vackert slut. Några år efter sista boken skrev jag en fjärde bok och lät Turk träffa en annan tjej, ett skrivsamarbete med Lina Fors som vi döpte till Turk och Timotej. Mitt fnissigaste bokprojekt hittills, men boken retade också upp många läsare som hade älskat Turk och Ayla. Jag minns några baskettjejer i Örebro som knappt ville prata med mig. För dem var den där jämrans Timotej en styggelse.

Åren gick och jag började själv undra hur det hade gått för Turk och Ayla. Kanske för att de hade gått åt olika håll. Jag fick lust att låta dem träffas bara för att se vad som hände, som en ursäkt för att få tillbringa mer tid tillsammans med två ungdomar som jag älskar nästan som mina egna barn. En dag satte jag mig ner och började skriva, och det var som att återuppta bästa sortens vänskap, när man springer på en gammal vän i gathörn och trots att det är tjugo år sedan ni sågs bubblar samtalet som om ni aldrig varit skilda åt.

Turk och Ayla blev snabbt lika levande som när jag skrev de första böckerna om dem. Några år äldre och aningen klokare, fortfarande på väg någonstans i livet. Men utan att ha glömt varandra. Jag fick vara med när båda två återsåg sitt unga livs största kärlek och för min del blir skrivandet inte mycket bättre än så, även om omständigheterna omkring deras återseende var smärtsamma. Eller kanske just därför. Smärta är en stor och stark kraft.

Några månader senare var berättelsen klar. Och nu blir det inte mer om Turk och Ayla, även om det värker i mig när jag inser det. Men det finns fler huvudpersoner jag vill återbesöka, andra historier som jag länge har funderat på att sätta mig ner och uppleva. Kanske är det dags nu.

Dela