Jag har alltid älskat skräck. Jag minns skräcksommaren 1972 när TV1 visade alla de svartvita klassikerna från 30-talet. Jag bönade och bad mina föräldrar att få vara uppe så att jag kunde få uppleva dessa högtidsstunder. Jag hade redan förberett mig genom att köpa plastbyggsatserna av de mest kända monstren som samtidigt började säljas i leksaksaffären. Byggsatserna innehöll även delar som blev självlysande om man höll dem under en lampa en stund. Och inget var läskigare än att släcka för natten och se Draculas självlysande huvud sväva i mörkret.

Men de lät mig se filmerna. Det blev en och annan natt med dålig sömn. Jag tordes aldrig erkänna för mina föräldrar att jag sov dåligt. Jag ville inte riskera att inte få se följande veckas skräckis. Jag bet ihop och stirrade mot hyllan där de självlysande monstren lös som eldflugor tills jag till slut tuppade av och somnade.

Året efter hände något nytt och stort i min skräckvärld. Ryktet började spridas om en film så läskig att folk i USA svimmade i salongen! En del hamnade i chocktillstånd och fick hjälpas på plats medan andra stapplade ut ur biosalongen på egna darriga ben. Filmen hette Exorcisten. Bara namnet fick blodet att isa. Jag hade inte en aning om vad det betydde. Men det var läskigt!

Plötsligt dök det upp bilder i en nyhetstidning. Det var BILDERNA FRÅN FILMEN SOM CHOCKAR AMERIKA! Det var verkligen hemska bilder som jag fick se. En ung besatt flicka stirrade mot mig med tomma ögonvitor. Hennes hud hade spruckit och man kunde se att hon var i ett väldigt dåligt tillstånd. Trots att det var hemskt var det också alldeles, alldeles underbart läskigt! Jag klippte ut bilderna och klistrade fast dem på insidan av mitt bänklock bredvid bilderna på monstret från den svarta lagunen. Så varje gång jag öppnade bänken stirrade Regan - som flickan i filmen hette - med tomma vita ögon mot mig.

Efter ytterligare någon tid kom filmen till Arvika. På den tiden visades inte bara affischen utanför biografen utan även svartvita foton plockade från filmen. Jag skyndade dit efter skolan för att få se fler skakande bilder. Jag visste efter tidigare försök att det var lönlöst att försöka komma in på barnförbjudna filmer. Jag hade inga sådana visioner. Men när mina ögon föll på något som stod textat över filmtiteln så började en idé ta form: WILLIAM PETER BLATTY. Det fanns en annan möjlighet att få ta del av den stora skräcken. Det fanns en författare bakom filmen!

Jag vände cykeln och trampade mot biblioteket. Bibblan var inget okänt ställe för mig. Nu gick jag raka vägen mot vuxenavdelningen. Jag letade rätt på B och lät fingret vandra över bokryggarna tills jag hittade den. Exorcisten av William Peter Blatty! Boken hade samma obehagliga omslag som filmen. Max von Sydow stod i siluett mot det halvt upplysta huset. Huset där djävulen tagit en ung flickas kropp i besittning. Hjärtat slog plötsligt dubbelt så fort. Jag kunde låna den! Jag kunde också få drabbas av skräckchock!

Men jag tvekade. Fanns det åldergräns för böcker?! Jag fattade boken med bägge händerna och gick med bestämda steg mot utlåningsdisken. Med pondus sköt jag över boken till bibliotekarien som hälsade trevligt, lyfte på boken och tvekade.
-Är det din pappa som ska ha boken? frågade hon.
-Nej det är jag. Nu kände jag mig inte lika säker längre. Höll jag på att tappa greppet om situationen?
-Den är ganska läskig den här...
-Jag vet, svarade jag.
Bibliotekarien väntade, vände på boken. Läste. Jag höll andan. Hon tvekade. Tittade en gång till på mig. Och efter vad jag tyckte var en evighet registrerade hon boken och sköt över den till mig. Boken var min!

Nu undrar ni varför jag håller på att förlora mig i nostalgiska litterära minnen. Så här är det. Den 26 september håller Svenska Barnboksakademin ett seminarium på Bokmässan i Göteborg som heter Världens bästa barnbok. Vi kommer att gräva oss ner i vår historia för att minnas vilka böckerna som påverkade oss mest som barn. På seminariet kommer jag och Mårten Sandén från Barnboksakademin, Georg Riedel från Musikaliska akademin, Eva Ström från Vetenskapsakademin, Carl-Jan Granqvist från Gastronomiska akademin och Kristina Ohlsson från Deckarakademin att minnas, förfäras och glädjas över de första viktiga böckerna i våra liv. Moderator är Tove Jonstoij.

Jag vill bara tillägga att jag faktiskt läste hela boken. Jag minns inte om den gjorde mina nätter mer eller mindre goda. Min nattsömn var kanske redan störd. Min storasyster som var 16 år fick se filmen och sov inte på två veckor.

Dela