När jag var liten hade vi alltid en gris över sommaren. De anlände som söta kultingar i början av juni och slaktades dryga hundra kilo senare, i oktober, när nattfrosten isade vattenhon. Under några månader umgicks vi barn dagligen med grisen, som bodde i en kätte i sluttningen ner mot sjön. Vi gav den ett passande namn, som till exempel So-Runda eller Mat-Hilda, och ritade fina namnskyltar.

Vi hjälpte till att mata den, vattna den, skrapade nogsamt matrester från tallriken ner i grishinken och plockade gräs och maskrosblad och rallarrosor i mängder. Men vårt kanske främsta bidrag till grisens trevnad var att vi kliade den. För se, det var viktigt. Det hade mamma förklarat för oss, att ju mer man kliar grisen desto godare blir julskinkan.

Så alltså, vi kliade och krafsade ända fram till slaktdagen. Och slakten var rolig! Då var det folk och stök, riktigt livat (ja, för alla utom grisen, då). Skållningen fann jag högst intressant och likaså att blodet måste röras för att inte koagulera när det svalnade. När sedan grisen styckats till mera matnära format fick jag skriva etiketter. Redan på den tiden gillade jag att foga samman bokstäver, i det här fallet till ord som kotletter, sidfläsk, bogfläsk, njure och hjärta.

Vid julen njöt vi den underbart goda skinkan och jag upprepar det en gång till vad min mamma sa: ju mer man kliar grisen, och ju mer man pratar med den, desto godare blir den. Det är ju så självklart, eller hur? Om det här kunde man göra en bilderbok.

Eller kanske inte. Jag ska fundera en sväng till.

Dela